Kvällen känns egentligen slut och jag vill gå och lägga mig, men det finns saker inom mig som håller min hjärna igång. Tankar om minnen och verklighetens subjektiva illusioner som ska fungera som en kollektiv sanning ger mig ingen ro. Inte för att de upprör mig så mycket men jag kan inte sluta tänka på dem.

Det mesta beror på Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Det gick nyss på tv:n och då jag aldrig sett den och gillar Kaufmans manus så tog jag en av mina ytterst få filmkvällar framför ett tv-program. Det kändes lite konstigt att vara tvungen att anpassa sig till en tv-tablå och inte kunna ta en paus för vadfansomhelst. Vilket inte alls känns konstigt på en biograf. Men då är jag ju inte hemma. Anar jag ett visst behov av kontroll av världen runt mig, den omedelbara omgivning som jag kallar mitt liv och som jag på något sätt definierar mig själv utifrån?

FIlmen handlar om att radera minnen som blir för plågsamma och hur man i allt det plågsamma hittar positiva minnen och inser att man inte bara raderar jobbiga minnen utan även sig själv. För vad är vi om inte en produkt av våra minnen? Allt som händer oss, allt som drabbar oss, formar oss. Att förneka det är att förneka oss själva och kommer förr eller senare tillbaks och slår undan benen på oss.

Att just den här filmen dröjer kvar i mina tankar på ett mycket djupare sätt än många andra filmer har dels att göra med att det är en bra film, men även för att människor nära mig kämpar med just sitt förflutna. En gammal flickvän till mig har som strategi att på något sätt radera minnen av sina före detta pojkvänner. Åtminstone allt det positiva, för om hon minns dem som svin så har hon det så mycket bättre nu när de inte existerar i hennes liv. Men det är många minnen som ska raderas, eller åtminstone förnekas, gömmas undan och muras in. Ibland när man verkligen lär känna en människa blir det så uppenbart varför de verkar så mycket yngre än de är. De saknar flera år.

En ovilja att ta tag i de jobbigheter som livet trots allt består av och försöka vända dem till något positivt. Reflektera kring dem och se vad som går att lära av dem. Utvecklas som människa. Kanske blir man mer cynisk, kanske blir man mer positiv, kanske blir man deppad ett tag, men man rör sig framåt. Tanken på att vara nöjd med sin plats i livet fängslar mig inte. Det måste finns något att utveckla. Om jag uppnår fulländning innan trettio, vad finns då kvar att upptäcka? Vad finns då kvar att leva för? Skomakare, bliv vid din läst och lev utan upptäckter och nyfikenhet tills den dag du dör och kan se tillbaks på ett liv som levdes i återkommande cykler under fyrtio års tid. Dagar som återkommer. En veckas onsdag har allt gemensamt med en annan veckas onsdag. Inte bara namnet.

MIna minnen är så viktiga för mig. De kommer aldrig att kunna återberättas för mig. Händelserna kan beskrivas för mig av personer nära mig, men hur jag upplevde dem och hur jag kände vet egentligen bara jag. Allt jag ser är mitt. Allt du ser är ditt. På ett objektivt plan ser vi samma saker, men inom oss är de olika och det vi kallar verklighet existerar egentligen inte annat än för oss själva. Vi kan urvattna begreppet för att kunna hantera dem tillsammans och gör så för att inte alla bli eremiter fångna i vår egen hjärna. Det blir lite svårt att utvecklas då.

Det känns lite bätte nu och om jag fortsätter att skriva kommer jag troligtvis enbart att upprepa mig. Som om jag inte redan gjort det ett par gånger i det jag satt i pränt.

Sleep well
The bed bugs are your friends
Your dreams are you
Even the dark ones
Reality in your mind
Reality