När jag gick på gymnasiet var jag pionjär. Min klass var del av den första årskursen som ingick i den nya gymnasieskolan med kurser och program -- inspirerat till viss del från högskolevärlden -- så det blev en hel del nytt som våra lärare skulle anpassa sig till. Det var inte alltid det lättaste. Speciellt inte när läraren ifråga kanske inte direkt hade alla tomtar på loftet. Mina vänner hade en tysklärare som precis som tidigare avvaktade med de högre betygen tills slutet av gymnasiet, med det problemet att de hade en tyskkurs om året så den första kursen fick mina vänner sämre betyg som följde med dem i slutbetyget och vidare.

En annan sak som ställde till problem var att nu skulle alla läsa samma kurser i grund och botten, vilket upprörde en del lärare som för oss naturvetare lade sin kurs på en mer akademisk nivå medan kollegor höll samma kurs men nu innehållandes väldigt mycket klippa-och-klistra-kollage för yrkesförberedande program. Trots att båda klasserna läste Svenska A.

För vår svensklärare ledde detta till många bittra samtal med Skolverket, som vi nöjsamt fick ta del av under hennes lektioner. Vår slutsats var att de på Skolverket var dumma i huvudet, inkompetenta och helt saknade verklighetsförankring gentemot skolvärlden (som i sig kämpar rätt hårt med det här med verklighetsförankring).

Som lärare nu så är Skolverket en mer naturlig del av mitt liv och det är på gott och ont. De har satt käppar i hjulet för mig, men de har även varit på min sida. Senast idag så var de på min sida. Och troligtvis även på varje tänkande människas sida.

En rektor på en Östermalmsskola ville (och vill säkert fortfarande) förbjuda häng på byxorna och stora urringningar. Bara det ställningstagandet väcker ju frågor om vad som räknas som häng på byxorna och en stor urringning. Är det okej som jag att ha cirka fem till sju centimeter av mina underkläder synliga när jag böjer mig fram? Hur många procent bröst är okej att visa? Hur mycket skinkor är acceptabelt och ännu mer intressant, när blir det oacceptabelt? Och för att avsluta med den kanske intressantaste frågan av dem alla; vem ska mäta detta utan att bli avstängd från jobbet för sexuella trakasserier?

Ett sådant här utspel från någon i maktposition lockar till en del skratt för det känns inte så värst genomtänkt och att skratta åt auktoriteters tillkortakommanden är ju något utav ett folknöje. Fast som vanligt finns det något allvarligt över det hela och det är värderingarna som denna åsikt förmedlar. För det är just det som det handlar om; värderingar, och ett behov av att påtvinga andra sina, i det här fallet rätt ointressanta och hyfsat individuella, åsikter.

Fast helt individuell är förstås inte denna åsikt. I första hand är den nog generationsbunden, men även sociokulturellt bunden. Det finns många delar av samhället som styrs av en generation som till stor del inte tycker det är fint med häng på byxorna och då kan anhängare av den åsikten utan problem gömma sig bakom nån sorts idé om att man förbereder ungdomar för ett vuxenliv där detta inte accepteras och de kommer att misslyckas om de kommer klädda så till en arbetsintervju. Vad som missas är att det utspelet säger mindre om ungdomarnas omdömen och mer om ett av samhällets största problem; intolerans och ytlighet.

Tanken med skolan är att vi till stor del ska förbereda våra ungdomar för ett vuxenliv med allt vad det innebär av ökat eget ansvar och delaktighet i samhället. Men vi ska även se till individens rätt, människolivets okränkbarhet och något som jag tycker är det absolut viktigaste; vi ska se till att våra elever får med sig de verktyg de behöver för att ta vid där äldre generationer slutar och driva och utveckla samhället åt det håll som de vill.

Problemet som uppstår i dessa situationer känner jag ofta beror på att man är så fast i det samhälle man lever i att man utvecklar någon sorts känsla för att det alltid sett på det här sättet. Det har alltid varit okej att inte ha slips på jobbet, det har alltid varit okej att som man ha långt hår och det har alltid varit okej att kvinnor arbetar utanför hemmet. Självklart vet de allra flesta att så inte är fallet, men många uppför sig precis så gentemot kommande generationer som utvecklar sin egen syn på vad som är rätt och fel. Tyvärr så kommer den unga generationen idag att förfasas över mycket som deras barn ägnar sig åt. I vissa fall kanske det är befogat, men i de flesta fall är det en fasa över något som anses som statiskt trots att det bara är en social konstruktion, ett val.

Ytligheten kommer in i det hela genom att denna debatt handlar just om yta och vilka signaler en yta sänder ut. Det är något jag själv stöter på med jämna mellanrum då jag misstas för elev eller möts av frågande blickar när det står klart för människor att jag är lärare. Och visst är min klädstil ett medvetet val, men att som vuxen människa ens komma på tanken att enbart ett utseende berättigar till vissa åsikter om en persons hela karaktär är inget annat än löjligt och ointelligent. Dessutom är det upprörande att flera av dessa människor är medvetna på ett ytligt plan att det är fel att döma människor efter utseendet, men gömmer sig sedan bakom parollen om "andra människor", att de själva minsann är upplysta, men andra är idioter och de är en stor grupp att ta hänsyn till.
 
Debatten om utseende och karaktär kommer dock tyvärr att fortsätta i många generationer till, men någon sorts förhoppning hyser jag ändå om att det blir mer tolerant för varje generation tack var ökad erfarenhet av andra kulturer. För även om en Östermalmsrektors utspel kan ses som rätt oskyldigt och ogenomtänkt så är det i grund och botten samma inställningar som ligger till grund för berättigandet av ett ifrågasättande av ett våldtäktsoffers klädsel.