that which we call a rose
By any other name would smell as sweet

All heder åt Shakespeare som försöker få oss att tänka bortom så ytliga företeelser som namn. För vad finns i ett namn? Tyvärr en del, käre Shakespeare. I ett namn finns våra föräldrars personligheter inbakade. Valet sker inte slumpvis från deras sida och vårt namn blir bara ett av många avtryck de lämnar efter sig i oss. Men ändå hinner vi under vår uppväxt göra vårt bästa för att utvecklas åt ett eget håll så till slut när vi är vuxna kanske vårt namn säger mer om våra föräldrar än om oss. Men de andra namnen då? De som vi ger oss själva när vi namnger våra alteregon på olika sajter på Internet.

Mitt alterego härstammar från en skiva med svenska dödsmetallarna Entombed. Ett banbrytande album -- inte minst för mig själv -- där musiken blev lite enklare och kompletterades med ett sjuhelvetes gung. Lägg till det karaktären Wolverine från The X-Men som tillsammans med sina mutantvänner är en hårig kille i gul och blå spandex som är lite bryskare än sina kollegor, men på egen hand är en plågad själ uppslukad av diffusa minnen och en ibland okontrollerbar ilska som sliter människor i stycken. Antihjältar har alltid fascinerat mig. Och "Blues" antar jag att ni kan relatera till i mina tidigare inlägg.

Så andras namn ute på det stora vida nätverket tror jag säger mer än vad många tänker sig. För varför väljer man att kalla sig själv en viss sak? Och redan där har man fått det första intrycket, för när man har tjugo namn framför sig, ska man besöka Bananpannkaka eller Alone_Together? För er som inte är säkra ber jag er återigen ta del av andra delen av mitt namn, den jag är. Mitt alterego.

Även om man kanske inte alltid blir så upplyft av att hänga på en dejtingsajt, så verkar det vara en aldrig sinande källa av ämnen att reflektera kring. Människor är spännande djur. Speciellt i extrema miljöer som inriktar sig mestadels på en sak. Bakom tangentbordet räds vi inte längre våra tafatta försök till kontakt utan skyfflar iväg ett helt gäng fåniga och tafatta fraser i hopp om att nån ska bortse från frasernas brister och ta sig in i vår butik. Butiken som bara säljer en sak. Oss själva. Där bjuder vi ut oss, men av praktiska skäl så är det "se men inte röra" som gäller. Så vi försöker uttrycka i ord och bilder hur det är att fysiskt dela vår närhet. Men inte direkt -- om man inte lägger ut såna bilder förstås eller uttrycker sig väldigt explicit -- utan våra spännande karaktärsdrag får bli nån sorts budbärare. Spännande enligt oss. Kanske patetiska för andra.

Konsumera mig. Jag är till salu.