I det mörka rummet finns bara en källa till ljus. En för svag glödlampa hänger från taket i en sladd. Fönstren är sedan länge stängda och förseglade med träskivor. Spikarna i plywooden har nästan börjat rosta från fuktigheten i rummet. Glödlampan svänger fram och tillbaka. Det svaga skenet dansar omkring och avslöjar konturer och föremål som annars inte skulle synas. En trasig stol syns. På sitsen ligger ett bälte och någon sorts klädesplagg, men det är omöjligt att se vad det är. Ljuset dansar vidare och avslöjar hur tomt rummet faktiskt är. Förutom stolen syns kanten på en smutsig madrass och en liten vagn med en rostfri bricka på. Om man tittar riktigt noga kan man nästan se vilka verktyg som ligger på den. Alla är silverglänsande. Vissa är spetsiga. Andra är vassa. En del är gjorda för att gripa med. Smutsiga servetter ligger strödda på brickan. Allt detta hinner ögat uppfatta under ljusets färd förbi vagnen. Efter att ha lyst upp en mögelskadad vägg vänder glödlampan om och påbörjar sin färd tillbaks. Denna gång lite mer åt sidan än förut. Den del av rummet som nu visas upp är lika tom som resten av det. En större del av den smutsiga madrassen syns nu. Den är grå och fläckig av smuts, mögel och någonting annat. Likt öppna sår visar jack i madrassen upp dess inre bestående av gulnad stoppning och vad som verkar vara en rostig spiralfjäder. Ner i en av öppningarna rinner en liten strimma mörk vätska ner. Den sugs upp av stoppningen som blir nästan lika mörk. Fjädrarna knarrar och rörelser drar till sig uppmärksamheten. Innan lampan försvinner iväg igen går det att se dem. Men bara som allra hastigast. Det verkar i alla fall vara fler än en, men om det är två eller tre syns inte. De få sekunder som det tar för ljuset att återvända till madrassen känns som en evighet. en känsla av fasa blandad med nyfikenhet letar sig upp genom ryggraden till nacken. I höjd med nackhåren skapar den en rysning. Huvudet skakar till snabbt, men ögonen tvingas vara öppna för att inte missa allt och behöva vänta på ljuset en gång till. Det är två kroppar. Till en början så sammanflätade att de ser ut som endast en grotesk skapelse med smutsig hud som blänker av svett och färskt blod medan gammalt intorkat blod lossnar i flagor med varje rörelse och svävar ner på madrassen. Lampan har nästan slutat svänga och verkar vilja stanna mitt i rummet. Mitt ovanför madrassen. Mitt ovanför kropparna.

Tankar om hur länge de legat där dyker upp i hjärnan. Tillräckligt länge för att låta gammalt blod torka. De två kropparna existerar enbart för varandra. Omvärlden är deras sista bekymmer. Det kala, mögliga rummet skulle lika gärna ha kunnat vara en parkeringsplats utanför ett köpcenter en lördagförmiddag. Deras värld finns inom dem. Inget annat betyder något. Kroppar som rör sig nästan i takt med varandra. Bröstkorgar som hävs kraftigt och ryggar som trycks inåt för varje andetag. Den ena kroppens konturer avslöjar två bröst. Den andra inga bröst alls. Vem som är långhårig går inte att urskilja. Kanske hon. Kanske han. Kanske båda. Med huvudena tryckta mot varandra ser de nästan ut som siamesiska tvillingar, ihopvuxna med en hjärna att dela på. Och ikväll delar de verkligen ett sinne.

Två par händer greppar häftigt muskler, hud och kroppsdelar. Andetagen hörs allt kraftigare i rummet. De har inte sex med varandra. De har mycket mer än så. Deras ryggar avslöjar var blodet runnit från och var det fortfarande rinner från. Händerna smetar ut det och ryggens naturliga färg försvinner mer och mer för varje rörelse händerna gör. Det som händerna inte tar med sig tar madrassens sår hand om.

Mitt på de båda ryggarna finns de djupa såren. Ett på vardera sida ryggraden, cirka en decimeter långa. Fingrar glider ner i de blodiga dikena på väg över dem. Hud töjs och andningen bli tyngre. Känslan är sedan länge bortom smärta. Den är njutning. Den är äkta. För en sekund slutar kropparna röra sig. De viskar något i varandras öron. Med huvudena hårt tryckta mot den andras nacke letar sig händerna ner mot ryggens mitt.

Benen slingrar in sig i varandra. Svetten och blodet gör det nästan omöjligt att få något grepp, men med mer vilja än styrka hittar de ett läge där benen nästan låser sig. På ryggen svarar öppningarna i huden och köttet på varje beröring av fingrarna. De trycks lätt undan och återgår sen när fingrarna försvinner. Med tummen smeker den ena kroppen den ena öppningen. Upp och ner och sen upp igen innan fingret trycks in så långt handen tillåter. På andra sidan följer resten av fingrarna på handen efter. Kroppen skakar okontrollerat men hålls fast av armar och ben. Den andra kroppen skakar till nästan likadant och berättar utan ord att handen letat sig in även där.

Kropparna rullar runt med händerna fortfarande begravda i kött. Senorna på händerna vittnar om att de gör mer än är begravda. De håller hårt. Tummen har mött de andra fingrarna och de kramar. Varmt kött rör sig mellan fingrar och ben skrapar lätt mot deras insida. Andningen ökar i takt för att sedan övergå till allt tyngre och långsammare andetag tills det nästan verkar som att de inte andas längre. Men rörelserna avslöjar att de fortfarande lever. De lever mer än de någonsin gjort förut.

Mitt i en rörelse stannar de till. Händerna stannar kvar. Benen lyckas stanna i sina låsta lägen. Endast huvudena rör sig och nackarna ofrivilligt med dem. Svetten på deras kinder har torkat och klistrat ihop huden som sträcks när de sakta sliter sig loss. Spruckna, blodiga läppar smakar på varandra när de passerar varandra. Dimmiga ögon möts och trots grumligheten har de aldrig sett klarare eller djupare in i varandra. De har hela sitt liv sagt sig vara en, men aldrig någonsin egentligen varit det. Förrän ikväll. Sakta letar sig mungiporna uppåt i ett stilla leende. De har uppnått sin egen fulländning. Efter ikväll kommer ingenting längre att spela någon roll. Med en sista lätt kyss låter de händerna krama hårdare. Blodet är nästan slut och i dess ställe tar smärtan upp den sista energin och kräver än mer njutning av köttet. Ögonen slutar röra på sig, andetagen upphör, men det lilla leendet består. Madrassen tar emot deras kroppar, omsluter sig om dem och det enda ljud som hörs är knarrandet av rostiga spiralfjädrar.

De har båda långt hår.