Den är på väg ned.

De stora vingarna slår sakta i luften. Små virvlar bildas i molnen då den passerar. Mot den nattsvarta himlen är den nästan helt osynlig, sånär som när den passerar förbi månen och den ensamma mannen tycker sig se något dra förbi. Men det är nog bara berusningen som spelar honom ett spratt. Den har gjort det förut och han har sett betydligt konstigare saker. Speciellt när han tar de där tabletterna också.

Nattens kyla letar sig in i mannen. In genom näsborrarna där luften värms upp och skickas tillbaks i små moln. Ibland hostar han till och kraften får små virvlar att bildas i de små molnen. Vad gör han ute vid den här tidpunkten egentligen? Han kommer ihåg att han satt hemma i sin lägenhet tidigare på kvällen. Som vanligt fanns det alkohol på bordet. Han borde inte dricka så ofta som han gör, men det fyller honom med värme och ger honom något att längta till efter en dag på jobbet. Det är bättre att längta till ett missbruk än att frukta ett tomt liv, tänkte han när han öppnade kvällens första öl. Längtan istället för fruktan. Hur ofta hade han inte tänkt den tanken? Troligtvis så länge som han haft sitt missbruk. En flykt från verkligheten in i den berusade hjärnans vardag, där inget egentligen någonsin är vardag. Nya saker, nya syner. Utanför berusningen finns samma gamla saker. Ständigt där för att fylla hans liv med leda och tomhet. Nej, det här var så mycket bättre. Speciellt ikväll. Ikväll är det mer än alkohol. Ikväll finns det tabletter också. Och hon. Han försöker få sitt minne att klarna. Den har redan sett honom.

Det är ingen slump att den valt honom. De stora vingarna spärras ut för att bromsa in. Vingslagen hörs som dova mullranden i natten. För ett kort tag verkar den sväva i luften. Likt en förvrängd Jesus hänger den mörka nästan nakna kroppen ner mellan de enorma vingarna. Den är utsänd ikväll igen. Senast igår kväll fick den i uppdrag att hjälpa en kvinna som fastnat i ett liv hon egentligen inte ville leva. Hennes sinne och hennes livsglöd hade sen länge slocknat och som ett tomt skal vandrade hon genom natten, erbjudandes sitt tomma inre till den som just den kvällen letat sig ut med tillräckligt mycket pengar för att tillfredställa hennes ytliga begär. Så enkelt det är att bjuda någon in i sig, då inget finns därinne. Men den hade hjälpt henne. Hållit henne i sina armar. Hennes tacksamhet hade varit oändlig. Och ikväll skulle den hjälpa honom.

Hur hade hon hamnat i hennes lägenhet? Var det hon som kom med tabletterna också? Det spelade egentligen ingen roll utan det viktiga var att hon var där. Att hon var där han var. Att han inte var ensam. De delade på allt den kvällen. De delade på hennes tabletter. De delade på hans alkohol. De delade på resterna i hans kyl från tidigare kvällar. De delade på varandra. Båda fick lika mycket. Han var med en gudinna och var så tacksam. Alkoholen berusade honom. Tabletterna började sakta verka och han påbörjade sin vandring in i sin påverkade hjärnas verklighet. Hon följde med honom. Alkoholen förde henne ut ur fokus och in igen. Men hon var alltjämt där. Rummet slöt sig om dem. Omfamnade dem. Kramade dem hårdare och hårdare. Kramen blev en sakta kvävning. Andetagen blev tyngre och tyngre. Hennes värme spred sig till hans kropp och fick svett att rinna mellan dem. Dropparna kyldes ner på sin färd längs kroppen och fick honom då och då att rysa till. Rummets grepp om dem fick deras kroppar att ändra form. De blev sakta ett. Hon andades ännu hårdare. Ännu häftigare. Krampaktiga andetag och ryckiga rörelser. Sen ingenting. Han somnade. Drömmen fortsatte som den slutat och gav honom ytterligare två timmar av värme och närhet. Men när närheten bestod, så minskade värmen. Kylan tvingade hans sinne att klarna och skickade honom ut i den andra verkligheten. Den tomma. Den som han upplevde varje dag. Den som han gjorde allt för att fly från. Hon låg där fortfarande. Det var hon som låtit honom drömma om närhet. Men det var också hon som väckt honom med kyla. Hennes blåmärken och ansiktet stelnat i ett sista desperat andetag berättade mer för honom än någon bok skulle kunna. Hans armar höll henne fortfarande, men inte lika hårt som de en gång gjort. Förvirrad tog han sig ur sängen. Hennes kropp rullade över på rygg utan ansträngning och visade hur mycket mer naturlig den ställningen var. Han var tvungen att ta en promenad. Ut i parken som alltid. En plats där intrycken är så bekanta att de inte stör hans tankar. Hjärnans behov av att fokusera hjälpte resten av kroppen att nyktra till snabbare. Om ett tag skulle han bli tvungen att inse. Nu gjorde han det. Hela hans kropp visade tydligt att han insett. Den ser de drömska rörelserna bytas ut mot isande panik. Den behöver inte vänta längre.

Uppenbarelsen får mannen att för ett ögonblick hoppas att han är tillbaks i sin andra verklighet. Men uppenbarelsen är det enda som vittnade om det. Allt annat -- omgivningen och känslorna -- vittnar om att det är sant. Synen av den svävande kroppen ovanför honom fyller honom med en annan sorts panik. En panik som antingen vill förmå honom att fly eller bara darrande falla på knä, oförnögen att göra något. Men innan paniken hinner bestämma sig för nästa steg, börjar ett lugn sprida sig genom kroppen. De stora vingarna slår långsamt och dovt. Den kyliga luften från dem och de långsamma rörelserna suddar sakta, men effektivt, bort rädslan. Allt ska bli bättre. Allt kommer att lösa sig.

Den ser paniken sakta bytas ut mot ett nästan likgiltigt ansiktsuttryck som sen ger ifrån sig ett litet leende som vittnar om att mitt i avslappningen finns ett hopp. Den ler tillbaks. Mot månen är dess ansikte helt svart, men den är säker på att mannen kan se den le. Försiktigt sjunker den ner mot marken med utsräckta armar. Mannens kropp visar att han längtar efter omfamningen.

Mot månen syns siluetten av en varelse med vingar med något i sin famn. Ett moln letar sig framför och avslöjar sin form mot den vita lysande skivan innan det försvinner in i nattens mörker och gör sig enbart påminnt igen då det skymmer stjärnorna för de som tittar upp mot himlen inatt. De som tittar upp får ikväll se något annat också. Något som inte är ett moln. De alltför komplicerade formerna avslöjar det och om de klarar av att tänka efter mitt i sin förvåning skulle de också se att det inte glider fram som de andra molnen gör.

Mannen har aldrig känt sig så omfamnad förut. En trygghet sprider sig genom hans kropp och han tänker att det måste vara såhär det känns när man är nyfödd och rädd för världen får ligga i sin mors varma famn. Hans tankar på det som hänt tidigare ikväll finns inte längre. Allt kommer att lösa sig. Han tittar upp mot dess ansikte. Han kan inte uskilja några detaljer i ögonen. Den varma glöden från dem döljer allt annat. Och bakom slår de vita vingarna långsamt.

Den tittar lugnt på mannens ansikte. Tacksamheten i deras ögon är det han tar med sig varje gång. Hållandes mannen i en arm, låter den sin hand sakta glida över hans ansikte. Ner förbi halsen till bröstet. Ett varmt hjärta skickar sina slag genom bröstbenet och virbationerna känns mot dess handflata. Det slår hårdare och hårdare, men också långsammare. Den för in handen och den varma insidan väcker liv i dess eget hjärta. Ånga stiger upp i natten och avtecknar sig mot månen. Slagen känns inte längre genom bröstbenet. De känns direkt mot handen. Den sluter näven och kramar hårt. Ångan för dofter upp i dess näsborrar, ljudet letar sig in i öronen och känslan av liv som slocknar fyller den med upprymdhet.

Mannen känner den varma handen leta sig in hans inre. Känslan av tacksamhet och lugn blir ännu större. Den fruktan han tidigare känt minns han inte ens. Handen hör hemma där. Livet är inte längre hans och han behöver det inte längre. Hans tankar av tacksamhet vill skapa ord som munnen ska uttala för att varelsen så att den förstår. Men han hinner inte.

Inga ord behövs. Den förstår ändå. Det är likadant varje gång.