Det börjar bli jobbigt det här. Denna vecka har det blivit plågsamt uppenbart hur förbannat på gränsen ens tillvaro är. Ett så normalt inslag som att konstruera ett prov kollapsade alla chanser för något annat än en halvdan vecka. Halvdana lektioner, halvdana universitetsstudier, halvdan matlagning, halvdant liv. När sen en av mina närmsta vänner på jobbet blir borta en vecka på grund av tillvarons överdjävlighet sätter det igång tankarna för mig.

Vad fan är det som pågår egentligen? Jag har ju gått ner lite i tjänst för att hinna studera. Visserligen inte så mycket, men det borde märkas lite i alla fall. Ända tills en annan kollega och vän påminde mig om att vi skurit ner antalet undervisningstimmar per kurs som vi får räkna in i vårt tjänsteunderlag. En snabb överslagsräkning senare insåg jag att jag jobbade lika mycket som förra året, fast det stod färre timmar på pappret på min lilla anslagtavla.

Så kvällens känsla är till stor del: Utnyttjad. Som en billig hora. Som den billigaste. Betalad med monopolpengar.

Och det värsta är att jag inte känner så mycket vrede som jag borde känna. Det verkar som att min hjärna ställt in sig på att detta är det rådande skicket på min arbetsplats och i min tillvaro i allmänhet.

Apatisk likgilighet istället för rättfärdigad ilska.

Jag ryser när jag läser orden ovanför. Jag mår illa.

Bra.

Då finns det hopp.