As I was going up the stair,
I met a man who wasn't there

He wasn't there again today
I wish, I wish he'd go away

Ibland dyker de upp i ens liv. Konstnärerna. De som verkar utanför vidden av min uppmärksamhet. Av någon anledning gör de lite mer väsen från sig än vanligt och så ser jag dem. Jag välkomnar dem in i mitt liv och tar del av det de har att erbjuda. Målningar, litterarur, rörliga bilder och sånger. Ofta erbjuder de mer än de kan tillhandahålla, men ibland. Ibland. Ibland ger de mig precis vad jag behöver.

Med ett glas rött vin vid min sida lyssnar jag igenom Shinings nya skiva. Jag visste inte ens att det kommit ut med en ny. Jag visste inte ens att de existerade. Min första bekanskap kom tidigt idag med Låt oss ta allt från varandra. Mörk black metal som ändå inte är black metal enligt konstens nuvarande regler. Det låter inte som black metal brukar låta, men det innersta som hälls över mig är tärande och upplyftande på en och samma gång. Ett mörker som mer kända black metal-akter skulle döda för att hitta till.

En kvinna gråter fram att hon hatar sig själv. Rösten av förtvivlan är så uppriktig att jag försvinner in dess toner och stavelser. Inga försök till förnekelse utan en röst som gett upp en yta för att hänge sig åt den sorg som ryms därinne. Den får komma ut till allmän beskådning. Och det är så vackert.

Skönheten i sorgen är ofta att den är så uppriktig. Det är så många som spelar lyckliga, men förhållandevis få som spelar sorgsna. De som låter den svarta stenen i bröstet komma ut blottar inte bara sorgen utan även sig själva. I desperationen finns sanningen. Och om man tar sig vidare gör man det som en person mer lik den man verkligen är.

Så har jag då blivit mer mig själv den senaste tiden? Har jag blottat mig själv och mitt allra innersta i mina inlägg om sorg, tomhet och ensamhet? Ibland betvivlar jag. Det finns en rädsla för att visa för mycket. En rädsla för att fel personer ska se mig för den jag är. Ett behov av att upprätthålla en yta gentemot de som inte har rätt till något annat. Vem vet vad som döljer sig därinne? Inte många. Ibland inte ens jag själv. Men det är egentligen en lögn. Det är saker jag i själva verket är medveten om existerar för de har varit uppe på ytan förut, men de stämmer inte överens med min bild av mig själv. Den bild jag försöker förmedla. Den pedistal jag satt mig själv på. Som jag så ofta river ner mig själv ifrån.

Men att ramla ner från pedistalen är något jag välkomnar. Även om jag försöker upprätthålla en yta, så föredrar jag sanningen. Speciellt för mig själv. Bilden av mig själv är inte komplett utan behöver kompletteras med mindre smickrande detaljer. För annars kommer jag att leva i förnekelse med mina sämre sidor ständigt närvarande och aldrig åtgärdade. De kanske inte går att åtgärda, men om de får verka i det tysta kommer jag aldrig att få chansen.

Kvällens inlägg är mer för mig än för dig. Ett kontinuerligt skrivande utan så mycket tänkande, säkert fyllt av motsägelser. Men det är också vi människor i ett nötskal. Fulla av motsägelser. Vår yta ska presentera vad vårt inre inte kan uppfylla.

Jag tror jag slänger resten av vinet. Tanken var att jag skulle få till ett effektivt slut då mitt vin var urdrucket, men jag vill verkligen inte ha nåt mer. Vinet passar musiken och mitt humör, men det dricks egentligen enbart för att det är den enda alkohol som finns hemma. Öl eller sprit hade föredragits. Fast vem vet om jag blivit på rätt humör för det här inlägget då?

Låt oss ta allt från varandra.