Det finns så många vackra människor. Det blev så uppenbart igår på Tech Noir. Jag vill ha dem allihopa. Omge mig med dem och känna att jag har en plats i världen där jag verkligen hör hemma. Kvällen var trevlig om än lite kort, så jag kände mig inte direkt tillfredsställd när jag kom hem. Men jag ville inte stanna ensam och mina vänner hade verkligen ett gott skäl att gå hem. Så gårkvällen blev en provsmakning av vad framiden kan erbjuda och medveten om det somnade jag som vanligt med kläderna på och den här gången med musik på i hörlurarna.

Men så idag kryper det på mig igen. Den djävla känslan av att vara ensam. Och inte blir det bättre av att jag är lite bakfull. Dagen efter brukar jag vara hyfsat socialt inkompetent, men ändå vilja vara social. Men det känns inte som att det kommer att bli ett problem att vara socialt inkompetent idag. Det finns säkert vänner jag skulle kunna hälsa på, men det är inte riktigt det jag är ute efter just nu.

Jag saknar verkligen att ha en vän i närheten att bara krypa ihop med i min soffa och sitta hela dagen framför filmer och pizza. Båda lika bakfulla. Båda på samma plan. Båda med samma behov.

Ensamhet kan vara oerhört skönt och med ett jobb som hela tiden kräver social aktivitet så kan jag vara väldigt nöjd med att bara få vara för mig själv. Det är när ensamheten inte är självvald som den kryper in i min hjärna och slår rot. Sen sitter den där och förpestar mitt liv tills något kommer in i det igen. Oförmögen att själv slita sig ur den sitter jag i väntan på att någon ska komma till min räddning. Nån som i sitt liv upptäckt tid för mig och vill utnyttja den.

Den här helgen har givit stunder av glädje, men på det stora hela har den inte varit särskilt upplyftande.
Tur att jobbet börjar igen imorgon.
Jag håller på att bli min far.