En stillsam promenad i natten och jag hittade ett ställe. Det gick inte att se så långt som jag hade velat, men det syntes betydligt fler stjärnor än vanligt. En mörk plats. Mörk tack vare uttråkade snorungar utan fantasi som förstört de flesta gatlyktorna. Fast jag fick mitt mörker och en himmel att se rakt ut i, så de kommer väl undan den här gången.

Stjärnorna har så mycket visdom och insikt att erbjuda. Inte i form av astrologi utan i form av perspektiv. Att titta ut i natten så långt mörkret runt omkring bara tillåter. Tusentals stjärnor som tittar tillbaks. Ibland en känsla av att vara liten och obetydlig. Ibland en känsla av att de tittar på just mig. Men alltid en känsla.

Den kalla nattluften byter ut den instängda luften i mina lungor, mörkret runt omkring minimerar de yttre intrycken till förmån för de inre och jag börjar tänka.

Ikväll kan jag inte låta bli att tänka på dig. Glädje blandas med oro. Och lite hjälplöshet.
Oron och hjälplösheten går inte att åtgärda. De trycks bort. Glädjen vinner.

Jag går hem med ett leende på läpparna och en liten klump i magen.