Att få vakna av sig själv en morgon utan att mobiltelefonen sliter en ur ens sömn till tonerna från Nightwishs Ever Dream och ett frenetiskt vibrerande kan vara väldigt skönt. Än skönare när man inte är bakfull. Ännu skönare ändå när man drömt vackert.

Drömmar kan följa mig hela dagar och lämna en pirrande känsla. En känsla av att det som upplevdes under natten i någon del av mig var verkligt. Tankar om att föra ut drömmen i verkligheten leker i min hjärna länge den dagen. Men jag gör aldrig det. Åtminstone inte hittills. Drömmar är en sak. Verklighet en annan.

Nattens besök in i mina tankar gav mig sällskap. Mina tankar såg till att jag inte var ensam under några timmar. Känslan höll i sig när jag vaknade som det brukar. Men nu börjar den försvinna, snabbare än vanligt. Minnena från natten finns kvar, men insikten att sällskapet var en illusion tränger sig in i mig, lyfter fram verkligheten för att göra den ännu tydligare och lämnar den väl synlig var jag än försöker vända mig.

Så hur resten av dagen kommer att te sig vet jag inte. Troligtvis kommer jag ur allt genom att fly från lägenheten, lyssna på musik och promenera. Försöka byta ut de inre intrycken mot yttre. Med en viss försiktighet.

Ett liv i konstant yttre glädje skulle ta livet av mig. Inte bokstavligt, men det skulle suga livet ur mig och kvar skulle enbart existens finnas. Jag förundras över de människor som ständigt visar upp ett glatt yttre. Hur kan de leva så? Kan de hantera livets motgångar på ett bättre sätt än mig eller lever de i självförnekelse? Samlar de på sig så mycket skit som göms undan att de en dag inte kan gömma mer och allt väller fram som innehållet i en överfull garderob? Vad händer då?

Mitt mörker finns i mig och kommer alltid att finnas där. Att förneka det vore att döda mig. Att accepera det, låta det komma upp till ytan och hanteras med den respekt allla känslor förtjänar ger mig liv. Och ger mig möjlighet att uppskatta ljuset i mitt liv ännu mer.

Solen skiner.
Jag går ut.