Mina elever sitter och skriver nationellt prov just nu. Det knattras på friskt i datasalen och jag tänkte att jag ska ju inte vara sämre.

Min helg har varit en aktiv sådan. Mycket har hunnits med och ändå har det funnits tid för att sitta framför datorn med gitarren i knäet och en tom blick in i skärmen. Tanken var att jag skulle lyssna in mig på Einstürzende Neubauten igår, men jag tröttnade och letade upp lite äkta country. Den som är lite rebellisk och har en del gemensamt med punken. Garth Brooks och Shania Twain har alltid gett mig kv'äljningar och att kalla det country när det egentligen enbart är massproducerad radiopop i cowboyhatt är en synd så stor som någon. På samma sätt som Mariah Carey och Destiny's Child anser sig spela soul och R'n'B. James Brown och Aretha Franklin spelar soul och R'n'B. Hank Williams III spelar country.

Hårt tatuerad med sånger om alkohol och dålig kärlek fångade han mitt hjärta i helgen. Musiken i sig är kanske inte direkt min tvålkopp, men konceptet passar mig som handen i handsken. Att han sen lirat bas med haschmetallarna i Superjoint Ritual är ju bara mer respekt.

Det där med spännade koncept upplevdes dessutom i konsertform igår. Neubauten skulle ses för första gången. Så iväg till Berns mycket vackra lokal med förhoppningarna uppskruvade, men de grusades till viss del. Bandet kunde vara riktigt, riktigt bra när de slamrade på som mest, men långa transportsträckor med poesi på undermålig engelska till basljud tärde en del på mitt tålamod.

Entomebed i lördags var raka motsatsen. Konceptet är inget konstigt, men de kan fan framföra det.