Det blev ytterligare en kväll hemma.
Min flickvän tyckte att jag behövde få röja av mig när jag studsade runt som ett miffo i hennes lägenhet imorse till hårdrocken på radion. Hon vet inte hur rätt hon hade. En av mina högsta önskningar just nu är att få befinna mig i en tillvaro där det härskar ett mörker som sluter sig om allting och gör det vackert. En plats dit jag kan gå på flykt undan och till.

Där ska man få leta för att hitta dörren in, men dunkandet av bas genom de tjocka väggarna sporrar dig att leta vidare. När jag väl hittar den rostiga dörren bakom gamla affischer belönas jag med en värld helt annorlunda från den utanför. En värld där det mörka är det ljusa, där smärta är njutningen och skönheteten ligger i det groteska. Där människor hänger sig åt varandra och musiken som pumpas ut i så hög volym att huvudet nästan sprängs. Tunga basgångar, skrikiga gitarrer och smutsiga synthar slåss om uppmärksamheten. Liksminkade människor skriker ut propaganda och poesi. Stroboskop pulserar.

På väggarna projiceras bilder från skräckfilmer. Människor spetsade på pålar, zombier som sliter sönder sina offer, kvinnor som förföljs hem av sjuka män, män som styckas kvinnor som fått nog. Döden i alla dess fantasifulla former.

Nålar och krokar finns för de som vill ha dem. Med repens hjälp lyfts kroppar upp i krokarna och flyger fram över deltagarna. Blod droppar ner på golvet och blandas med svett och sprit. Skrik av delvis smärta, men mestadels njutning blandas med musiken när de vackra blödande änglarna svävar ovanför de dödliga på golvet.

Kaos och dekadens tar bort det sista minnet av vardagen och vi glider in i en dimma som vi aldrig vill vakna ifrån.