Det finns så många vackra människor i världen och det finns så många bra personer som ägnar mycket tid åt att försöka göra tillvaron lite bätte, om än så bara för en enda annan person än de själva. Nånstans i den samlingen människor vill jag hitta mig själv och jag gör mitt bästa för att försöka existera där. Men ibland är det verkligen ett jobb i uppförsbacke.

Vi är verkligen kapabla till de mest otänkbara vidrigheter. Man får fantisera länge och kreativt för att komma på något så grymt att ingen annan människa gjort det mot en annan människa. Och när man väl kommer på något gör man nog bäst i att hålla tyst om det. Nånstans kanske någon lyssnar och vill testa det nästa gång de ger sig ut och skövlar och våldtar med vilket djävla rättfärdigande som helst. Religion, politik, sociopatisk nyfikenhet med mera.

En dokumentär som invaderade mitt innersta igår sitter kvar på näthinnan. Den presenterade egentligen inget nytt, men ibland behöver man påminnas. Det finns en viss romantik över den totalt vidriga företeelse som krig är. Trots att gemene man nu själv kan bevittna rörliga bilder från oroshärdar över hela världen fortsätter vi att imponeras av mod och teknik i förtäckta slakter.

Tekniken som existerar i nutida krig är i mångt och mycket imponerande, men även däri ligger det djupt tragiska. Vi är som mest innovativa när det gäller att åsamka så mycket skada som möjligt utan att själva ådra oss skada. Kanaler som Discovery visar listor över de häftigaste stridsplanen och en stridspitt åker jorden runt och testar nya vapen. En freudiansk analys av den mannen är allt annat än svår. Maken till otillräcklighet får man leta efter.

Dessa vapen visas när de spränger pappfigurer i luften och när de letar sig fram emot en tom pansarvagn. Bilder på den skada dessa gör på oss som är dess egentliga mål undanhålls oss. Varje program som vill fungera som något annat än marknadsförare för storföretag, som tjänar grova pengar på att vi vill döda andra, borde visa hur ihjälskjutna människor ser ut. Gärna presentera offren med namn och vilka deras närmaste släktingar är. Visa att det är inte pappfigurer, det är inte tomma stridvagnar och det är inte något abstrakt kallat soldater som ska "neutraliseras" utan det är människor som ska dödas.

Dessa soldater som drar ut i krig för ditt och datt ska även de hyllas för sitt mod och går stolta och rakryggade ut i konflikten med allmänhetens påhejande rop efter sig. Att man ska vara stolt över att vara soldat är skitsnack. Man ska skämmas över att vara soldat. Man ska skämmas över att man lever i ett samhälle där man "behövs". Och man ska framförallt inte vara stolt över att få försvara något diffust som "friheten" eller nån livsstil.

För även om man som soldat gör sitt jobb och kanske åstadkommer något bra så finns man på plats på grund av en anledning. De med makten över människorna saknade kompetens eller vilja för att lösa något utan att ta till våld. Varje gång man sätts in någonstans som soldat beror det på ett mänskligt misslyckande. Ett misslyckande som samhällets botten måste ta konsekvenserna av. För när ett krig bryter ut, slåss de lägsta sociala klasserna mot varandra för att skapa en bättre värld för samhällets toppskikt.

Förmodligen sitter det folk och anser att jag är alldeles för kategorisk och att ta till våld kan vara den enda utvägen för att åstadkomma ett önskvärd resultat.

Må så vara, men våld kommer aldrig att vara tecken på något annat än ett misslyckande när det används. Ett tecken på att våra "överlägsna" hjärnor inte räckte till. Eller ännu värre; att vi inte ville lösa problemet på något annat sätt.