Om en människa känner sig kränkt har personen i fråga blivit kränkt. På det stora hela kan det ligga sanning i det, men finns det verkligen inga undantag? För en människas upplevelser kanske det inte finns det, men för de effekter en upplevd kränkning kan föra med sig så måste det finnas det. De negativa konsekvenserna för samhällets utveckling blir alltför stora annars.

Vi har diverse ombudsmän som ska syfta till att försvara kränkta personers rättigheter. Vi har HomO för kränkta HBT-personer (Men är inte namnet HomO kränkande för BT-personerna?), JämO för människor som kränkts på grund av kön (Men är inte jämställdhetsombudsman i sig ett uttryck för en patriarkal samhällsordning?), handikappombudsman (Undrar om alla handikappade kan få det jobbet?), säkert några fler jag har glömt i skrivandets stund och till sist DO för resten.

Människor är komplicerade varelser. Vi vill vara normala och vi vill vara unika individer. Vi vill vara en naturlig del av samhället, behandlas likvärdigt, men vill samtidigt att hänsyn tas till våra speciella egenskaper. Det hela är som upplagt för en enda stor kränkarfest om man är på det humöret. Och vissa är verkligen det.

Reportageserien i DN om påstådda kränkningar och deras absurda konsekvenser vid Lärarhögskolan i Stockholm är ett talande exempel på när detta med kränkningar verkligen dragits till sin spets. Blivande lärare som av olika anledning fått förslag på förbättringar eller avrådan från fortsatta lärarstudier från lärare vid högskolan har känt sig kränkta och anmält sina lärare. Lärare vars skyldighet det är att just hjälpa studerande samt avråda dem från en framtida karriär som lärare. Som undervisande lärare, och kanske även som enbart människa, kan jag tycka att studenterna borde ha reagerat med tacksamhet. Men det gjorde de inte. De anmälde istället sina lärare - på väldigt lösa grunder och ibland under skydd av anonymitet och organisationer - för kränkningar.

Ovanstående anser jag är ett tydliggörande exempel på allmänna strömningar i samhället och en utveckling som pågått under hela förra seklet och nu verkar ha nått någon slags motbjudande fulländning; nämligen våra skyldigheter kontra våra rättigheter. Och åt vilket håll det gått råder det nog ingen tvekan om. Under hela förra seklet (och innan dess) pågick en kamp för individens rättigheter vilket gett oss bland annat de mänskliga rättigheter och skyddsnät som vi har idag. Så långt är allt bra. Vad som blivit problemet är att fokus skiftat från en extrem till en annan. Vi har gått från att fråga "Vad kan jag göra för samhället?" till "Vad kan samhället göra för mig?". Och extremer är sällan bra. Vare sig åt ena eller andra hållet. Man kan tycka att vi borde ha förstått det här i landet Lagom, där mellanmjölk är det bästa alternativet. Den gamla extremen syftar enbart till att se oss som samhällsbärare och hela vårt liv går ut på att tjäna samhället, medan den nya enbart handlar om vilka rättigheter vi har.

För att tydliggöra kan vi titta på exemplet med LHS ovan. Vad vi har verkar bland annat vara studenter som anser att det är deras rättighet att bli lärare oavsett om de kommer att klara av det eller inte. Att de borde känna ett ansvar - rent utav se det som sin skyldighet - att bli lämpliga lärare verkar inte existera. De har kommit in på programmet och då är det skolans ansvar att se till så de kommer ut från det.

Personligen kan jag fylla på med oräkneliga exempel från min egen arbetsplats som liksom högskolan är frivillig. Elever som inte ser problem med att de skolkar för att de är här frivilligt och samma elever som protesterar högljutt när de blir utkastade från lektionerna för det är minsann deras rättighet att gå här. Föräldrar som ser det som vår skyldighet att hjälpa elever genom en kurs när eleven själv inte bryr sig det minsta (Alla som sett en strongman-tävling där en hormonstinn monsterman ska dra en lastbil kan relatera någorlunda till hur det känns som lärare att försöka dra en elev som inte vill bli dragen.).

Överallt pratas det om vilka rättigheter vi har som människor och vilka rättigheter vi har som medlemmar i ditt och datt. Sedan upplyser vi glatt andra om vilka skyldigheter de har. Andra exempel från mitt liv är föräldrar som går med i utbytesföreningar för att deras barn ska få rätt att bo hos en familj utomlands som utbytesstudent, men sedan tackar nej till att ta emot en utbytesstudent i sitt eget hem.

Människor som känner sig kränkta anser ofta att de fått just sina rättigheter nekade dem. Och det händer. Det händer tyvärr rätt ofta i vårt samhälle. Till exempel, då alla kvinnor nekas plats på utbildningar som kräver fysisk styrka medan män som jag (som tar hälften av vad mina taniga elever tar i axelpress på gymmet) får pröva för att se om jag håller, vilket jag oftast inte gör. Mörkhyade nekas inträde på krogen. Och så vidare.

Men nu börjar det kännas som att det finns folk som uppfattar allt som en kränkning. Även det som är tänkt att vara till hjälp eller upplysa personen om att den kanske gjort fel val. Självklart kan människor som anser sig ha de bästa intentionerna kränka människor. En människa som anser att det är för barnens bästa som den inte anser att homosexuella ska få adoptera kränker de homosexuella och tar till liknande argument som höll svarta barn segregerade från vita i det amerikanska skolsystemet. Men risken finns som sagt att man till slut enbart ser till sina rättigheter och inte tänker på sina skyldigheter. Trots att rättigheter och skyldigheter egentligen kan anses gå hand i hand. Om man anser sig ha en viss rättighet som människa så är det ens skyldighet att se till så att andra i liknande situation har samma rättigheter. Annars kan den rättigheten tas ifrån en. En elev har rätt att vara i ett klassrum och få ta del av undervisning, men om eleven inte tar hänsyn till de andra elevernas rätt till undervisning genom att vara högljudd eller på annat sätt störande kan rätten till undervisning tas ifrån eleven. För den levde inte upp till sina skyldigheter. Som utbildad lärare kan det ses som min rättighet att få undervisa en klass - förutsatt att det finns ett behov av mig - men det är min skyldighet att göra ett bra jobb. Om jag inte gör ett bra jobb kan rätten att undervisa tas ifrån mig. Samma sak för läkare, poliser och alla andra yrkeskategorier.

Som del utav en minoritet eller majoritet har jag rätt att inte bli diskriminerad utifrån min tillhörighet såtillvida den inte innebär något olagligt som pedofili exempelvis. Där blir det lite svårare att se var skyldighet och konsekvenser av att man brister i sina skyldigheter kommer in. Att man har en skyldighet att behandla andra grupper med samma respekt som man anser att ens egen grupp ska ha bör definitivt vara sant. Men man kan ju inte bli av med exempelvis sin sexualitet eller hudfärg om man brister i sina skyldigheter gentemot andra grupper.  Därför finns ombudsmän som de ovan som man kan vända sig till och det finns lagar som leder till exempelvis bötfällning och fängelsestraff om man kränker andra.

Men det här med kränkning och dess konsekvenser nuförtiden verkar i vissa fall handla om vem som blev kränkt först. Har en person blivit kränkt har den personen rätt att kränka den andra. Vi säger ju självfallet inte att hämnd är okej i vårt samhälle och att öga för öga är något som hör historien till. Men de lärare vid LHS som gjorde vad de var skyldiga att göra och dessutom försökte hjälpa eleverna och allt de fick tillbaks var en anonym anmälan via en organisation; hur kränkta upplever inte de sig?