Förra veckan gick redovisade Ericsson en miljardvinst. Så himla roligt för dem. Men av nån anledning tyckte inte deras aktieägare att det var så roligt som de hade hoppats på, så denna rapporterade vinst byttes snabbt mot en uppsägning utav fyratusen anställda. För i vår ekonomi är det viktigare vad aktierna är värda än om ett företag går med vinst eller ej. Det kanske inte framstår som något konstigt om det inte vore för att det verkar som att aktiers värde beror mer på innehavarnas godtycke än på fakta. Så större delen av vår ekonomi styrs av fingertoppskänsla och inte en särskilt bra fingertoppskänsla. Och detta system är det bästa vi kan åstadkomma? Ett system där aktieägare sätter agendan och då man blir aktieägare främst av girighet och anser sig ha rätt att ta del av en kaka man själv inte bakat så krävs det att företag blir större och större och att även vinsterna ökar för vart år. Åt vilket håll allting pekar för framtiden vad gäller miljö och storföretags makt blundar man för. För man får lite stålar i plånboken. Eller så är man för dum för att se indikationerna. Och då kanske man borde ifrågasätta deras rätt att äga aktier överhuvudtaget.  Eller pengar.

Rubriken på dagens inlägg handlar om vardag och ovanstående stycke kanske inte direkt handlar om min vardag kan tyckas, men i ett samhälle där nyheter delas upp i nyheter, sportnyheter, ekonominyheter, kulturnyheter och väder så blir det där med ekonomi vardagsmat för den som konsumerar nyheter då ekonominyheter måste man ha. Ekonominyheter börjar ta över uppdraget att på ett seriöst sätt rapportera nonsens till gemene man. Genomsnittstittaren av Aktuellt och Rapport har inget som helst behov av att veta euron eller dollarns värdeskillnad från föregående dag om inte något ovanligt inträffat. Samma sak med börsen. Tror man att man blir en bättre klippare genom att slaviskt följa Generalindexs dagliga småsteg, återkommer återigen frågan om man borde få hantera pengar överhuvudtaget.

Efter att ha wallraffat i mellanmjölkens land nu under närmare fyra år som sån där vuxen heltidsanställd människa måste jag säga att jag inte är särskilt imponerad. Visst har vi sjukvård, potäter och andra nödvändiga skyddsnät för att inte dö och det är ju bra då. Men när man väl insett att man kommer att överleva och troligen tills man är åttio uppstår frågan i mitt huvud; varför det? Jag har ägnat mig åt det här livet i nästan fyra år nu och börjar redan tröttna så smått. Visst har jag möjligheter att göra andra spännande saker, men för att göra dem måste jag jobba så pass hårt att jag inte orkar genomföra större förändringar utan lång planering och små steg. Situationen blir så uppenbar när jag träffar gamla elever som tagit studenten och nu fått sitt första jobb. Som tonåringar längtade efter en tillvaro där de hade tillräckligt med pengar för att kunna förverkliga åtminstone vissa av sina drömmar. Nu när de finns i den tillvaron får de visserligen pengar, men vardagen suger musten ur dem så pass att de inte orkar förverkliga de där drömmarna.

Så om vi tar och skiter i jobbet för en sekund, låter nån annan titta till ungarna, struntar i att disken svämmar över, ignorerar dammråttorna som trängt in en skrämd katt i ett hörn och sätter oss ner och funderar. Hur ser vår vardag ut? Hur länge har det sett ut så? Hur länge kommer det troligen att se ut så? Stämmer det överrens med våra gamla drömmar? Om det inte gör det, varför gör det inte det? Var dina drömmar verkligen så förbannat ogenomförbara? Eller har du bara anpassat dig till den vardag som erbjöds?

Så vad göra nu? Återgå till disken i den grå vardagen och kanske hinna dammsuga innan det är dags att ta en nattlig paus från ekorrhjulet, hoppas på åtta timmars sömn och sen börja om? Leva livet i 24-timmarscykler som återkommer med avbrott för två lediga dagar som blir allt annat än lediga för då ska små fragment av ens drömmar förvekligas eller så måste den förbannade gräsmattan slås.

Eller ska man bryta upp? Inse att allt är ett val vi gjort och inte en inslagen väg som till varje pris måste gås. Sälja av våra aktier, gladeligen betala eventuell skatt på vinsten för vi är av med skiten, upptäcka att pengar i sig inte är ett mål att sträva efter utan endast ett medel för att nå större mål, betydelsefulla mål.

Jag vet inte.

Jag vet vad jag skulle vilja.

Men jag tror inte jag orkar.

Jag jobbar ju heltid.