... med Paolo Roberto går att boka nu. Den boken känns som en naturlig uppföljare till hans kokbok och väcker samtidigt tankar om vad som blir nästa litterära alster från denne mångsysslare, som tycks kunna väldigt mycket, men inte särskilt bra. I en tid då allt ska göras i trilogier är en tredje bok kanske ett nödvändigt ont, så efter vi ätit med Paolo, tränat med Paolo så kanske det är dags att gå och lägga sig med Paolo. Två kapitel om tandborstning - en per tandrad - och hans tankar kring Karius och Baktus som förstörare av en hel generations tandhygien, för vem fan ville spola bort de söta små trollen som levde i munnen?

Egentligen var det väl inte tänkt att börja hacka på Paolo i det här inlägget och jag kan känna att jag gömmer bakom den tyvärr nödvändiga anonymiteten som en liten bloggfegis som under fingerat namn hänger ut folk till höger och vänster. Och vad gäller Paolo så är det väl snarare så att det är fel på de som väljer att konsumera det han erbjuder.

Något som dock är verkligt frustrerande med det hela är hur människor är beredda att konsumera vad för dynga som helst bara den säljs av ett ansikte de känner igen. All denna talang som aldrig får komma upp till ytan och ges det utrymme det förtjänar bara för att utrymmet är upptaget av talanglösa nollor med stora tuttar och vältränade magar som sjunger om kärlek på samma gamla djävla sätt enligt standardformulär 1A och det massproduceras i en IKEA-studio och Bonnierkoncernen trycker ut hyllmeter på hyllmeter av undermålig musik och deckare av medelålders män om medelålders män med bekymmer. För medelålders män som bara har bekymren, men inte mordgåtan.

Jag vet inte egentligen vart jag är på väg med det här inlägget. På det stora hela är det nog ett sätt för mig att undvika att gå och lägga mig. Jag befinner mig i en schizofren trotsålder och barnrumpan i mig säger åt mitt vuxna jag att vi visst ska gå och lägga oss. Vi ska bara skriva klart först. Jag är Alfons Åberg och hans pappa i ett. Undrar om jag också har ett odjur under sängen? Fast det är klart, jag har inte slagit nån lillkille så det börjat blöda. Därmed inte sagt att dammråttorna som vid det här laget är dammkaniner är fredligt sinnade. Vem vet, det kanske är inatt de tar mig. Eller så väntar de ett par veckor till och utvecklas till dammbjörnar. Jobbiga våldsamma dammbjörnar.

Mitt påbörjade inlägg om kristdemokraternas senaste utspel verkar ligga och mogna till sig ytterligare eller så blir det inget med det. Vi får se.

Åh, jag borde gå och lägga mig.

Men jag ska bara...

Nej, inga mer "ska bara"! Kom nu, för sjutton gubbar!