Efter Argentos definitiva fall från sin tron i och med bottennappet som Mother of Tears var, så var det med lite nervositet som en annan mästare prövades. Diary of the Dead är George A. Romeros femte film om de levande döda som i sin jakt på människokött sakta men säkert till en början och sen i exponentiellt växande fart sprider sig över världen.

Romero är den moderna zombiefilmens fader i och med Night of the Living Dead från 1968 och Dawn of the Dead från 1979. Han skapade självständiga odöda med en ständig aptit på människor och där de människor som attackeras av dem själva blir zombier (se kategorin It's only a movie...). Under årens lopp har det blivit många efterapningar, men de flesta har inte ens kommit i närheten av Romeros filmer för de har oftast saknat den samhällskritik som blivit kännetecknande för Dead-filmerna.

I den första filmen var det rasskillnader och det amerikanska folkhemmet som var i fokus, i den andra vårt ständigt ökade behov av att hävda oss genom konsumtion, den tredje om paradoxen i människans strävan efter att förstå naturen och vår förstörelse av den och den fjärde riktade blicken mot klassskillnader. Det finns andra saker i filmerna också, men det tänker jag inte gå in på här då jag redan skrivit om det tidigare.

Diary of the Dead tar upp ett lika aktuellt tema. En grupp filmstudenter ute på ett projekt blir varse om att de döda börjat leva igen. I en husbil beslutar de sig för att ta sig hem, bland annat till sina föräldrar. Under resan dokumenterar de allt och det är genom deras kameror och övervakningskameror som vi får se hela filmen. Vi får se ett samhälle raseras när de döda ger sig ut på jakt efter de levande. Och vi får se hur vi skapat en kultur där behovet av att dokumentera allt distansierar oss från verkligheten och människorna mer och mer. För om vi ser allt genom en kamera, hur vet vi att det är äkta och inte en film? Hur blir människorna något annat än statister och objekt genom linsen? Detta behov av att stanna och filma eller fotografera istället för att hjälpa.

Vi överöses av amatörbilder från bränder och andra olyckor. Var vi än finns så finns någon som kan dokumentera. Och om nånting händer, kommer den personen att finnas där för att hjälpa till eller kommer den personen att fortsätta dokumentera?

Att se människor i farliga situationer kan vara nyttigt, men det kan också få en oönskad effekt. De flesta av oss ser mer elände via tv-skärmen eller datorn där vi helt passivt endast är betraktare än vad vi gör i verkligheten. Så vad händer när vi helt plötsligt befinner oss i en verklig situation? En situation som vi upplevt flera gånger förut, men enbart i skydd av en skärm och i säkerhet.

Tyvärr brer Romero på lite för mycket. Det blir för uppenbart vad han försöker att säga. Inget finns tyvärr att upptäcka och liknelser mellan pistoler och kameror upprepas gång på gång så att ingen ska missa dem. Mot slutet dyker dock den gamle Romero upp då vi återigen blir tvungna att ställa oss frågan om vi som fortfarande lever är så mycket bättre. Är vi värda att räddas?