De sjukaste filmerna jag sett har jag sett bakfull. Jag vet inte om det är för att jag redan är så illamående så en japansk harakiri-film gör inte så stor skillnad, eller om jag omedvetet försöker bestraffa mig själv ytterligare. Men det finns en dragning till det mer obskyra när jag ligger i sängen och tycker synd om mig själv. Men idag gick jag för långt. Idag var det bortom avhackade lemmar, tortyr och blod.

SVT visade en dokumentär gjord utav ingen annan än dottern till talmannen i det amerikanska representanthuset. Den producerades av HBO, en av de mer vågade kanalerna i USA som står bakom Oz, Deadwood, Band of Brothers och otaliga uppträdanden av amerikanska komiker. Nackdelen med HBO är dock att de ibland tar sin frispråkighet lite väl långt och slänger in grova svordomar så ofta att det kan bli parodiskt. Men i kvällens dokumentär var det inga svordomar faktiskt.

Dokumentären handlade om de 50-80 miljoner amerikaner som kallar sig evangeliska kristna och den enorma apparat som sprider kreationism och intolerans i moralens namn.

Jag har behandlat ämnet tidigare, så jag tänker inte gå in mer på det hela annat än att det är så frustrerande att det inte går att komma åt dessa människor, att det inte går att föra en resonerande och logiskt uppbyggd diskussion med dem. Alla genomtänkta bevis och teorier till trots från dessa bakåtsträvare så baseras all deras vetenskap på en bok som är allt annat än vetenskapligt uppbyggd och förankrad. Men för dem är det sanningen och för mig är det skönlitteratur. Möjligtvis en bildungsroman, men dock skönlitterär. Och aldrig skola de två mötas.

Så för att tvaga mina händer från kreationistiskt dravel, så bjuder jag mig, och er, på lite hårdrock och gore såhär på tisdagskvällen 2008 e. Kr.

I'll see you in my dreams...