Nästa lektion börjar om 45 minuter. Egentligen känns den allt annat än planerad, men det löser sig. Idag känns allt möjligt jämfört med igår. Tydligen är det en dum idé att avsluta sitt sportlov med tre dagars festande. Eller dum och dum, det behövdes inmundigas alkohol och röjas helt enkelt. I goda, alltför sällan besökta, vänners lag släppte jag på det mesta vilket var behövligt. En tillvaro som varit alldeles för uppstyltad och linjär behövde få sig en spark i pungen av en tillvaro som erbjuder mer spontanitet, mer umgänge och mer dekadens.

På grund av egna val och beslut är min tillvaro rätt uppstyltad. Så jag har mig själv att skylla. Men om jag inte styltat upp den skulle den tyvärr inte kunna bli mer spontan. Det är svårt att vara spontan när allt måste planeras. När ett besök hos en vän inte kan ske direkt utan om tidigast två dagar. Så man fyller upp sin vardag med saker som man tycker verkar kul och helt plötsligt upptäcker man att man själv blivit en sån där som inte kan träffa en vän utan att ha blivit tillfrågad ett par dagar i förväg.

När man tänker på det känns det konstigt att man känner en skyldighet att göra de saker som finns i ens kalender, men inte känner samma skyldighet att umgås med sina älskade vänner. Även om det är just det som är så bra med vänskap, att det där med skyldighet inte direkt existerar, så borde man ändå känna någon sorts skyldighet mot sig själv. Att helt enkelt se det som sin skyldighet att ta sig tid för det som egentligen betyder något.

Jag skulle vilja ägna mer tid åt:
Besöka vänner och älskade.
Spela gitarr.
Se extrem skräckfilm och dricka öl.
Gå på metal- och synthklubbar.
Kroppsmodifiera lite mer.
Och annat.

Det blir en del svammel när man skriver direkt som det rinner ut ur huvudet, men jag har tyvärr inte tid att strukturera det. Mina skyldigheter kallar.

Wolverine Blues of the Nostromo, signing off.