Det slår aldrig fel. När läggdagstiden närmar sig vill hjärnan inte gå och lägga sig längre. Kroppen skriker åt mig i förundran över vad det är jag egentligen håller på med. Men jag vet exakt vad jag gör. Jag gör ingenting.

Jag bara sitter i min tillvaro och pressar tiden framåt. Att sova vore det intelligenta att göra. Men min hjärna har inte fått nog av fritid, så den tänker fortsätta köra lite till. Min kropp gråter. Den fungerar inte som den borde. Inte vid denna tid. Enbart fingar och händer rör sig med någorlunda bevarad koordination. Fast jag antar att ett par minuter med gitarren skulle motbevisa mig där också.

Men det är tråkigt att gå och sova. För när man vaknar väntar vardagen.
Just nu skrämmer den mig en del.
Den borde inte göra det.
Den borde vara rädd för mig.

Djävligt rädd.