Allting är relativt. Det mesta i alla fall. Matematik är oftast inte det, vilket kan vara en skön säkerhet att falla tillbaks på. Det är svart eller vitt. Sant eller falskt. Men utan gråskalor och det där relativa i livet så skulle så mycket av livets fina gå oss förbi. Vi skulle inte utvecklas intellektuellt för det skulle inte finnas något att diskutera om, förutom om något är sant eller falskt förstås och så fort det är etablerat så dör diskussionen.

Jag sitter och ströläser lite presentationer på den där dejtingsidan. De som kan få mig att tappa tron på mänskligheten, men tillräckligt mycket fungerar som det ska eller åtminstone hjälpligt i mitt liv just nu för att jag ska kunna enbart iaktta och sen reflektera kring det jag ser och det jag läser. De senaste dagarna har varit lite så. En sorts tillbakagång till det som en gång var. Den Wolverine Blues som förvisso upprördes över saker som skedde, men som samtidigt inte lät andras negativa egenskaper styra honom. Han som mer sket i vad folk tyckte om honom. I alla fall de negativa, högst subjektiva tankarna. De positiva sögs upp och hjälpte bygga ett självförtroende.

I helgen kom jag ut för första gången på ett bra tag och det blev en blöt kväll. En sån kväll som jag vanligtvis vaknar med ångest efter. Men jag har fortfarande ingen som helst ångest. En medvetenhet om att det kanske fanns elever som såg mig bete mig "olämpligt", men det känns ointressant och jag står för det jag gjorde och jag tycker mig ha rätt till det livet också. Jag behöver det livet också. I en form eller annan. Och så länge jag inte bryter mot lagen och sköter mitt jobb kan kritiker vänligen hålla käften och ägna sig mer åt sina liv i stället. Och om deras egnas liv är för tråkiga för dem, råder jag dem att ta tag i dem istället för att dra ner andra till deras nivå. Ni anar inte hur skönt det är att får skriva ner det där.

Men för att återkomma till den där dejtingsidan och relativitet, så fascineras jag av hur människor ser sig själv som spralliga, spontana och allmänt galna när jag inte alls uppfattar dem på det sättet. Det där med relativitet, alltså. För jag säger inte att jag har rätt och jag säger inte att de har rätt. I rätt sällskap är de vilda och galna. I fel sällskap är de tillsnörpta och tråkiga. I fel sällskap är de sinnesrubbade. Samma sak med mig.

Det är det som gör det så svårt att sälja sig själv med text på köttmarknaden. För alla ens personliga egenskaper är högst relativa. Människor som säger att de är roliga kanske inte får mig att dra på smilbanden. Människor som säger att de är snälla kanske jag tycker är själviska. Och då dyker den spännande frågan upp; vem är det som avgör hur jag är som person? Är det jag eller de som upplever mig? Jag vet ju att personligen så har jag gjort saker jag aldrig trodde att jag kunde göra, både på gott och ont. Men i slutändan mest på gott för att jag ändå lär mig om mig själv.

Så, om jag tycker mig vara något och resten av världen tycker annorlunda, har jag fel då? Jag kan tycka att jag har det faktiskt. Sen så handlar det i slutändan om vilkas syn som ska bestämma min personlighet.

De som jag bryr mig om? Eller de som jag egentligen inte bryr mig om?

Lätt svar.

Det här är fortfarande kul.