Jag tänkte inte avsluta den där meningen, men de som känner till uttrycket känner till det.

Det känns fortfarande lite konstigt att blogga. Jag behöver skriva av mig, men det lockar liksom inte. Kanske beror det bara på att jag känner mig rätt trött så fort jag är ledig. Jag hoppas på det.

Just när jag börjat komma över det där med att bli ifrågasatt som lärare av en person som inte känner mig och aldrig sett mig undervisa, så är det dags igen. Nu en person på den där infernaliska dejtingsidan som mer och mer känns som en plats jag inte ska vara på.

Vårt samtal gled rätt snabbt in på en rätt allvarlig fråga och något personen i fråga brann väldigt starkt för. Nyfiken som man är, så ställde man lite frågor för att lära sig mer och se hur personen i fråga resonerade. Detta tolkades tyvärr som ett ifrågasättande av hennes hjärtefråga och på sätt och vis var det kanske det. Inte för att påvisa eventuella brister utan för att man helt enkelt inte lär sig något om man inte frågar.

Men det verkligt jobbiga var att få reda på att då jag inte var direkt eller indirekt drabbad av det som hon kämpade för strängare straff för, så hade jag inte mycket till rätt att ha åsikter i frågan. Jag skulle bara acceptera. Speciellt med tanke på att hon valt att acceptera att jag hängt i krokar och gillade det. Om man måste poängtera att man minsann storslaget accpterat något, har man då verkligen accepterat det?

Hela argumentationen påminde om vargdebatten som enligt vissa från Dalarna och Värmland är enbart förbehållen Dalarna och Värmland och definitivt ingen från Stockholm, för vad vet de som inte lever mitt i det? Fast värre.

Det hela handlar om vem som har rätt att bestämma lämpliga straff i vårt samhälle. I en demokrati har vi folkvalda som stiftar lagar och vi har domstolar som tolkar dem och bestämmer vad de anser är lämpliga straff. Ibland bemöts domarna med starka reaktioner då många anser att de är för snälla mot de som begått brottet. Och det är varje individs rätt att ha den åsikten. Och det är varje individs rätt att jobba för strängare straff antingen på egen hand eller genom att starta exempelvis lobbygrupper. Problemet uppstår då en grupp anser sig ha ensamrätt i frågan.

I en värld där det offren har ensamrätt på att bestämma lämpliga straff kommer vi snabbt att hamna i en gammaltestamentlig värld där straff utdelas enligt principen öga för öga, tand för tand. Och visst kan det låta frestande i stundens hetta, men hämnd som straff gör inte världen till en bättre plats. Det gör den blodtörstigare. Då har man inte startat en lobbygrupp. Då har man startat en lynchmobb.

Och det fick jag tyvärr inte möjlighet att säga till den här personen. Hon slängde ur sig sin åsikt och sen loggade hon snabbt ut.

Arguing on the Internet...