Det blir lite väl svårt att bara stänga ner bloggen har jag insett, så jag tänkte försöka fortsätta skriva och se hur mitt skrivande påverkas av hela situationen.

För er som inte vet, så blev jag nedkallad till min chef för en vecka sedan sedan han fått ett mejl från en anhörig till en elev. Denne anhörige hade läst min blogg. Detta innebär att eleverna hittat den på nåt sätt, vilket är ett rätt stort problem, men mer om det sen.

Den anhörige hade läst mitt satiriska inlägg om lärare med rätt att bära vapen i Texas och sen under övertygelsen att mitt största intresse var "ond, bråd död" lagt ihop ett och ett och fått något helt annat än två. Detta ledde till ifrågasättande av min lämplighet som lärare och babblande om skolans etiska värdegrund. Men sen inget mer. Ett mejl till rektorn och efter det är det bra? Min blogg ligger kvar, om än lösenordsskyddad, men mina uppenbart farliga tankar flyter ju ändå omkring här inne. Dessutom är jag ju fortfarande lärare och om personen ifråga allvarligt var orolig för elevens säkerhet så har ju inget ändrats för eleven. Jag jobbar ju kvar. Eller räcker det med att få gnälla och sen är det bra? En kollega till mig berättade om föräldrar till dagisbarn som skvallrar till personalen om minsta sak och när de väl fått skvallra så allt bra. Vad har man åstadkommit då, annat än att bidra till en dålig atmosfär?

Som lärare gör jag en del uppoffringar precis som vemsomhelst som har ett jobb någorlunda i offentligheten. Men de uppoffringar jag själv gjort har varit okej med mig. Annars skulle jag aldrig blivit lärare. Däremot stör det mig kollossalt mycket då andra anser sig ha rätt att styra mitt privatliv i olika riktningar baserade på deras egna fördomar och trångsynthet. Vad får jag skriva om då? Vem bestämmer vad som är okej? Vad som inte är okej regleras ju redan av lagar. Men det finns alltid de som vill ha mer. Som vill att fler saker inte ska vara okej att yttra sig om. Samtidigt som de anser att åsiktsfrihet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i allmänhet är riktigt bra saker. När ett och ett blir något skilt från två och näsan är den bortre gränsen för tankeverksamheten. När tankar på konsekvenser av reglering och censur aldrig sträcker sig längre än att man är nöjd med att någon inte skriver sånt man själv inte tycker om.

Hela incidenten har irriterat mig rätt rejält. Dock har jag tagit beslutet att låta allt blåsa över vilket det säkerligen kommer att göra, men samtidigt finns ju läraren i mig. Läraren som vill undervisa och upplysa, göra världen till en bättre plats. Så en del av mig vill lyfta fram hela diskussionen. Vilken typ av privatliv har jag rätt till? Vilken typ av privatliv har du rätt till?

Men även om allt blåser över och livet i den delen av mitt liv går vidare som vanligt så återstår det faktum att mina elever hittat min blogg. Hur länge de kunnat läsa den vet jag inte, men det verkar inte ha varit så många som varit inne här. Men de har i alla fall möjligheten nu och det är tillräckligt för att nåt måste göras. De har inget i mitt privatliv att göra. Så antingen skulle jag ha stängt ner bloggen eller så hoppats att en lösenordsskyddning skulle räcka. Nu hoppas jag på det senare, för det har verkligen känts jobbigt att inte kunna skriva den senaste tiden.

Ytterligare en anledning till att eleverna inte ska läsa bloggen är för att många av dem har svårt att skilja på satir och allvar och tror att människor som ser farliga ut i deras ögon också är väldigt farliga. Som till exempel Marilyn Manson, tragiskt nog.

Och det är där vuxna anhöriga kommer in i bilden. De ska finnas där och kunna resonera med tonåringarna när de blir oroliga över något. Få dem att se satiren eller förklara för dem att människor som gillar skräckfilmer eller ser annorlunda ut ofta inte är det. I alla fall inte på ett sätt som gör dem farliga. Ofta snarare tvärtom om jag ska prata utifrån egen erfarenhet. Men om det inte går att komma fram till något lugnande om den här personen kan man alltid ta kontakt med denna eller kanske dennas chef och samtala kring det hela med ett öppet sinne. Inte omedelbart döma personen och ifrågasätta arbetsplatsens etiska värdegrund.