[Divine flesh]

När jag gick i årskurs ett och var sju år gammal brukade vår lärare läsa för oss en gång i veckan ur barnens bibel och efteråt fick vi ofta rita något av det som berättats. Ett enkelt sätt att sprida den kristna läran, göra den till en del av vardagen och därmed den enda religionen. Den man syftade på när man sa att man var religiös eller när man sa att man inte var det. Undervisad i bibelns innehåll berättade jag för min kompis som inte börjat skolan än att brännässlor skapats av Gud för att larver skulle ha något att äta. Att larver åt brännässlor hade jag lärt mig i en barnbok inte helt olik Tummen, Laban och Labolina eller Anna och den långa farbrorn. Sen var det bara att lägga ihop ett och ett. Det var det närmaste kristen andlighet jag någonsin skulle komma. Men det gick ju att leta annan inre frid eller åtminstone inre stimulans.

En kombination av intresse för kroppsmodifieringar, nån sorts insikt om att lära sig hantera smärta är rätt belönande och Pinheads krokar i Hellraiser-filmerna kan vara anledningen till att jag i flera år velat prova på suspensions, att hänga i krokar fastsatta i huden. Fast utan att bli söndersliten av helvetesdemoner förstås. Och i helgen gick min dröm äntligen i uppfyllelse.

En lång tågresa tog mig till Skåne där helgen levdes under nån typ av kollektiva former hos gästvänliga människor med kroppen som intresse. Lördagen vigdes åt utforskandet av sinnets reaktion på kroppens förmåga avv faktiskt klara av smärta och att dessutom inte gå sönder när man hänger från krokar.

Känslan av att få krokar inkörda under huden är konstig. Speciellt innan det sker. För man vet att det kommer att göra ont, men även att man kommer att klara av det. Frågan är bara hur nära sin smärttröskel man kommer att gå. Tack vare mycket duktiga isättare blev steget mot tröskeln mer ett skutt mot den och sen ett raskt skutt en liten bït tillbaks.

Att sedan bli uppdragen i krokarna var en överväldigande känsla. All kunskap man samlat på sig om hur säkert det skulle vara och hur mycket huden klarar av att lyfta var som bortblåsta och utbytta mot känslan att det skulle bli mer likt Hellraiser än de vackra suspensionbilder med natur runtomkring som man föreställt sig. En paus behövdes för att förhindra avsvimmande och eventuellt en kräkning. En lång kram från en ny vän fick igång andningen igen. På det sätt som det var tänkt att den skulle vara.



När så andningen kommit igång igen var det dags för nästa försök. Huden sträcktes åt, men nu kom inte längre yrseln och illamåendet var som bortblåst. Visst gjorde det fortfarande ont, men det gick att hantera. Och sakta lättade fötterna från marken.

Den största känslan denna första gång var känslan av att faktiskt ha klarat av det. Kroppen hade tillåtit det och den gick inte sönder. Den tillät till och med att man gungade i krokarna. Mot slutet kändes det som att en det fanns plats för fler personer. Att lyfta upp en annan person hade också varit möjligt. Men det fick räcka för denna gång. Nöjd hissades jag ner igen.

Nyfikenheten är stillad just nu, men samtidigt börjar nya idéer dyka upp i huvudet. Hur skulle jag vilja hänga nästa gång? Var skulle jag vilja hänga nästa gång? Och skulle jag klara av att spela gitarr samtidigt?