Jag lovar er, mer EMO än sådär kommer förhoppningsvis inte en inläggsrubrik att bli på den här bloggen. Och skulle den bli det får ni som känner mig och vet var jag bor örfila upp mig.

Men textraden har legat och gnagt i mitt huvud hela kvällen. Den är från Johnny the Homicidal Maniac, en serie som lockar till mer cynism än många andra serietidningar. Seriemördaren Johnny går igenom sin värld som den enda person i hela världen som är någorlunda kapabel till självständigt tänkande. Alla andra normala människor är dryga idioter och bräkande får. Inte undra på att man blir seriemördare. Sen så hjälper det ju lite att man hör röster från andra sidan väggen som säger åt en att hålla väggen konstant fuktig med människoblod så inte det bakom kommer igenom.

Mitt vanliga dilemma utspelar sig även ikväll. Det där det är tänkt att man ska gå och sova, men ägnar sig åt annat. Eller rättare sagt, inget. Eller rättast sagt, såna saker som egentligen kunde skippas till förmån för sömn utan att saknas det minsta. Utan att känna sig otillfredsställd på livet som dagen erbjudit.

För att göra saker värre, så är det den där djävla dejtingsidan som tar upp tid som borde ägnas åt annat, som exempelvis ge sig ut och leva. Men ändå befinner jag mig där och klickar mig än till den ena, än till den andra. Och känner mig alltsom ofta likgiltig och ibland uppgiven på människosläktet överhuvudtaget. En positiv sak med det skulle dock kunna vara att jag åtminstone vet vilka som det inte är värt att besöka igen, men det fungerar inte riktigt så.

Dåligt tålamod, en förbannad nyfikenhet och en helt otrolig förmåga att inte lägga namn på minnet håller på att förvandla mig till en stalker. Jag saknar helt tålamodet att sitta och vänta och nya namn är jag helt enkelt för nyfiken på för att låta bli, även om de oftast bara leder till en axelryckning, en lätt rysning eller att man ytterligare tappar lite förtroendet för mänskligheten. Tyvärr så kommer glömskan in och samma ointressanta personer besöks om och om igen. Så vi får väl se hur lång tid det tar innan man hamnar i nån gruppering med de mesta dejtingsideanvändarna, de som finns i var och varannan gästbok med antingen korta hälsningar eller nåt inbillat djupt de kopierat från Att få knulla brudar enligt Puh.

Och så den eviga frågan, men vad fan gör jag då där om det nu är så trist och hopplöst?
Jag har inget svar. De jag använt som försvar tidigare känns enbart påklistrade.
Jag kanske känner mig ensam. Jag kanske är desperat. Jag kanske är dum i huvudet.