Det här med verklighetens folk är ett satans otyg. Fast det kanske är hårt att säga om nåt som en kristdemokrat stulit från en populist med drag under galoscherna i början av nittiotalet och en dansbandskung som tyckte att Ultima Thules simpla patriotrock utgjorde ett lysande tillskott till Mariann grammofon. Men vissa kristna har ju genom historien återkommande gånger tyckt att Satans intoleranta, hatfyllda väg varit rätt väg att vandra istället för den kärleksfyllda accepterande, något vänstervridna, vägen som Jesus erbjuder. Så jo, detta kristdemokratiska utspel är ett SATANS otyg.

För det skapar ytterligare segregering i ett samhälle som hela tiden säger sig sträva efter ökad integrering. Man kan förstås påstå att det belyser en redan existerande segregation inom den svenska befolkningen och då är det ju bra så man kan göra nåt åt det. Men diskussionerna har snarare varit sådana att de resulterat i ökad segregering.

"Verklighetens folk" hänvisar till de som tillhör nån sorts majoritet i samhället. Att bo på landsbygden är tydligen ett plus i detta system, så som Stockholmare får man jobba lite hårdare om man vill vara med. Sen är detta med utbildning ett problem. Vanligtvis är bristfällig utbildning ett problem, men just i detta fall ska man tydligen inte vara så förbannat beläst heller. Blondinbella är dessutom en större ikon än Simone de Beauvoir.

Problemet detta skapar som är så allvarligt är att de som tillhör verklighetens folk kan totalt bortse från det som overklighetens folk säger och tvärtom. Man kan strunta i någon som faktiskt tillhandahåller fakta som är ett resultat av att de är pålästa med argumentet att personen tillhör en snobbig kulturelit och därför inte är värd att lyssna på. Nåt mer argument behövs inte. Det är som med rasismanklagelsen. När man slängt ur sig den är liksom diskussionen död.

På samma sätt kan de som då tillhör overklighetens folk skita i vad de andra tycker, för de är outbildade latsäckar som ändå har fel. Och då får vi verkligen problem som ett samhälle.

Aftonbladets konstiga kvinnokomplement Wendela diskuterar jämställdhetsämnets vara eller icke vara i kölvattnet av Anna Anka. Frågan som ställs är ifall vi har blivit för jämställda i Sverige. Frågan i sig är väldigt konstig och för att parafrasera Gudrun Schyman när hon fick samma fråga tidigare i år, hur kan vi vara FÖR jämstallda, när de fakta vi har pekar på att vi inte ens är jämställda?

Men frågan åsido, det som intresserade mig mest var vilka de valt för att representera ja- respektive nej-sidan. Den som fick gestalta de som ansåg att vi är alltför jämställda var Ensamma mamma-Johanna, en 36-årig frisör från Skövde. Nej-sidan representerades av Unni Drougge, författare, feminist och boende på Söder i Stockholm.

Egentligen är det inget som helst fel i att dessa två står som representanter för två olika åsikter om jämställdheten, men i kölvattnet av kristdemokraternas förbannade otyg så har vi nog aldrig tidigare upplevt en så tydlig uppdelning i en fråga förut. På ja-sidan finns verklighetens folk, på nej-sidan finns den vänstervridna kultureliten. Så varför ska den ena bry sig om den andra? Varför ska man bry sig om en förläst vänsterfeminist på sina höga hästar? Varför ska man bry sig om en lågutbildad singelmorsa ute på vischan?


Jo, kanske för att båda är människor och båda har en åsikt i en fråga som förtjänar mer än bara skitkastning från en verklighet till en annan. För det är ju det det är, verkligheten. Bara för att man själv anser sig bo i sin egen lilla verklighet betyder det inte att alla andra lever i overkligheten.

Och för att vi har alla stött på många genier i våra liv. Och många idioter. Oavsett utbildning, politisk vridning och geografisk plats på Jorden.

Och det får inte Kristdemokraterna ta ifrån oss i jakt på billiga politiska poäng.