Människor vet väldigt mycket. De vet hur det ser ut i Rosengård utan att själva varit där. De vet att i de där länderna som flyktingar kommer ifrån där löser man dispyter med gevär. Här gör man inte det. Hur ska det då gå att anpassa sig till ett liv i Sverige? Här som det är så svårt att få tag på ett vapen. Ska vi bli tvungna att byta ut svenskundervisningen mot jägarexamenskurser så de där flyktingarna kan få den licens de så innerligt behöver för att lösa dispyter?

Och det här med tvångsgifte, det som är något som alla förespråkar i de där länderna, hur ska det bli med det? Det funkar ju inte i Sverige, för det här är ju en demokrati. En demokrati som har skrivit på Genevekonventionen och förbundit sig att följa FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det är nog väldigt få i denna demokrati som skulle tycka att det är väldigt dumt av oss att vi förbundit oss att följa de regler och riktlinjer som detta innebär. Ändå finns det de som tycker att vi ska göra just det.

Jag vet väldigt mycket också. Mina vänner vet väldigt mycket också. Så vem är jag att spy galla över andra människor som anser sig veta saker också. Tja, troligtvis för att det är min förbannade skyldighet. Liksom det är deras också. Om jag har en åsikt eller anser att någon har fel i en åsikt är det upp till mig att göra nåt åt saken. Om jag anser att min åsikt är rätt och har betydelse så är det bara att få ut den till folk. Om någon i mina ögon har fel så måste jag motivera varför jag tycker att personen i fråga har fel. Där finns en klar fördel med artikelkommentarer som blivit rätt populära bland vissa på sistone, däribland mig själv. Förutsatt att man bryr sig om andras åsikt förstås. Och jag vet inte ens om jag gör det. Jag har inte ändrat åsikt än trots att jag fått en del svar på det jag skrivit. Jag tycker fortfarande att jag har rätt. Och det kan bero på att jag verkligen har rätt, eller att jag inte är intresserad av att lyssna på andra heller. Jag vet inte. Jag vet vad jag hoppas på, men det kanske är bättre att vara ödmjuk.

Men vad jag lärt mig under de år jag levat om människor är att människor är betydligt mer än bara de mindre imponerande delarna av sin kultur. De flesta av oss är rätt lika faktiskt. Vi vill ha ett tryggt liv och om vi inte kan åstadkomma det själva så är vi rätt tacksamma mot dem som kan hjälpa oss. Vi vill umgås med vänner, vår familj och vi vill inte bli tvingade till att göra saker mot vår vilja. Och vi vill inte gärna lämna vår familj, vänner och våra liv om det inte är absolut nödvändigt.

Men tyvärr kan det bli nödvändigt att lämna allt. För livets skull. För så länge vi lever finns alltid chansen att vi kan finna trygghet igen. Om vi är döda får vi ingen andra chans.

Vår överlevnad kan bero på många faktorer. Ekonomi, politik, religion, kultur, sexualitet med mera även om de flesta av faktorerna beror av andra faktorer och jag är rätt säker på att de flesta kan spåras tillbaka till makt. Någon tjänar på att människor förföljs, att de är fattiga, att de dödas för sin sexualitet.

Så vi lämnar motvilligt och ofta under stora problem vår tillvaro och de flesta hamnar på de någorlunda trygga platser som ligger allra närmast medan vissa känner ett behov av att fly betydligt längre än så i hopp om att få uppleva trygghet igen eller kanske för första gången.

Vissa har hört mycket gott om länder i nordväst, men när de kommer dit blir en del varse om att en del där hört bara ont om de länder de kommer från. Som att alla omskärs blodigt, som att alla löser dispyter med gevär och som att alla gifter sig av tvång. Myten om väst som civilisationen av civilisationer och öst och syd som vildarnas rike. Myten skadar åt båda hållen. Från en piedestal ses det ner på vildarna som man vet allt om och nerifrån ses det upp på något perfekt. Och inget av det existerar i verkligheten.

Vissa av oss skriker högt och ljudligt ut alla våra fördomar som om de vore sanningar, andra gömmer sig bakom en påhittad humanism som går ut på att kulturer är så skilda att de inte kan existera sida vid sida. Man bryr sig verkligen om att de stackarna som flyr ska hamna nånstans där de verkligen får lösa dispyter med gevär och tvångsgifta sig var nu det är, men det viktiga som alltid lyser igenom är att här är det i alla fall inte. Man använder samma retorik som vissa självutnämnda humanister använt i åratal. De svarta barnen ska inte behöva gå med vita barn för tänk så utsatta de kommer att bli. Samma retorik återkommer när homosexuella vill adoptera. Hur ska det gå för de stackars barnen i skolan? Jag har minsann inget emot homosexuella, men andra har ju det och det är en inställning som aldrig någonsin kommer att ändras, det är nästan om att den är medfödd.

Och de stackars flyktingbarnen mår ju faktiskt bättre i sin egna kultur. Hur ska de kunna bli svenska? Hur ska det bli med skolavslutningar i kyrkan som inte ens hela svenska folket står bakom, men som tydligen vissa tror att de gör? Hur ska det bli med julskinkan? Hur ska det bli med skoldebatter om det inte finns gevär i klassrummen? Hur ska det bli med att gifta sig för kärlekens skull och inte av tvång?

För det är ju det som verkligen betyder något för dessa konstiga människor. Eller nej, så kanske det inte var. Det kanske var som så att tryggheten var det som spelade störst roll. För oss alla. Och vi kommer att leta efter den tills vi finner den, men på vägen finns det faror och människor som är beredda att utnyttja det sökandet. Så då måste den stora majoriteten som faktiskt är god finnas där med öppna armar.

För en tryggare värld.