När jag vaknar på morgonen står en egendomlig figur och tittar ner på mig. När jag frågar om den stått där hela natten svarar den att den inte vet. Tydligen blev den inte medveten om sin existens förrän jag slog upp ögonen. Jag undrar om jag hade sett den skapas framför mina ögon om jag varit lite snabbare. Eller om någon ställt den där och på något sätt kopplat den till mina ögonlock eller rent utav de vågor av hjärnverksamhet som signalerar att jag vaknar.

Hursomhelst så står den där och bara tittar. Den stannar vid sängen när jag stiger upp och när jag lämnar rummet stannar den kvar i det. Och jag som trodde att den tittade på mig, men på något vis så verkar platsen mitt huvud har legat på vara det som intresserar mest. Kanske är jag betydelselös i hela sammanhanget och mitt huvud råkade bara befinna sig på den plats som figuren vill titta på hela tiden. Men det finns ju förstås möjligheten att den tittar på andra saker när jag inte ser på. Samtidigt finns möjligheten att det inte alls var jag som väckte den till liv utan att det bara var en slump att jag slog upp ögonen och den verkade få ett medvetande om än något begränsat.

Innan jag går till jobbet tittar jag till den en sista gång, frågar om allt är som det ska. Jag vet inte, säger figuren. Är det en bra ide för mig att lämna figuren obevakad i min lägenhet? Jag vet inte, tänker jag.

Efter en del omsorgsfullt övervägande, som inte på något sätt involverar den besynnerliga figurens existens, beslutar jag mig för att försöka få med den ut ur min bostad. När jag närmar mig den äter den upp mig.

Tydligen så rör vi på oss, men åt vilket håll vet jag inte. Mitt lokalsinne fungerar inte så bra i vanliga fall, än mindre inuti figurens mage som såg så mycket mindre ut på utsidan, men jag har till och med rum att sträcka ut benen i mörkret. Vad figuren lever av kan jag inte föreställa mig. Den första slutsatsen skulle kanske vara att den är köttätare eller till och med människoätare, men jag känner mig inte så värst uppäten. Inget i magen verkar kunna smälta ner mig. Det är inte ens vått. Snarare lite mysigt och hemtrevligt. Om jag inte vore lite nervös över hela situationen skulle jag nog kunna tänka mig att ta en liten tupplur.

Ibland stannar figuren och pratar med andra, som också verkar lika osäkra på vilka de är. Vissa står tillräckligt nära för att jag ska kunna känna dem genom magen. Då och då känner jag konturen av andra människor som också verkar finna sig någorlunda i sin situation. Hur länge de varit där vet jag inte. Jag försöker ropa, men får inget svar. Figuren ber mig vänligt men bestämt att sluta med motiveringen att mitt skrikande inte direkt gör underverk för dess migrän. Utav respekt, och kanske lite rädsla, upphör jag med skrikandet.

Istället försöker jag föra en konversation med figuren, men den verkar inte så sugen på det eller så är den inte direkt van vid att kommunicera med sitt maginnehåll. Först svarar den som vanligt att den inget vet och sen verkar det som att den övergår till att enbart rycka på axlarna. Jag kan inte vara helt säker, men kroppen hoppar liksom till litegrann, så jag antar att det är en axelryckning jag känner.

Det här pågår vad som verkar vara ett par timmar, för jag hinner bli hungrig igen efter frukosten, men behöver tack och lov inte gå på toaletten. Min mage knorrar och figuren verkar känna av det också för den stannar till precis i samma ögon blick som min mage börjar låta. Det är stilla och tyst ett tag. Som att den lyssnar eller känner efter. Femte gången min mage knorrar öppnas en dörr. Jag går igenom den och kommer till en ny plats.