Det här med att vara lärare har en hel del med ego att göra. I alla fall för mig. Jag tycker om att bli uppskattad för det jag gör och det är en av mina största drivkrafter i detta yrke. Om elever och/eller kollegor uppskattar det jag gör, så är jag beredd att jobba ännu hårdare för att göra dem ännu nöjdare. Därför blir det ett problem när jag upplever att denna uppskattning inte längre finns. När mitt största pedagogiska trumfkort för att bli omtyckt är att ge eleverna håltimme. Eller för höga betyg. För höga betyg är ju för övrigt ett lysande sätt att slippa undan direkta problem i och med att eleverna blir nöjda och då är föräldrarna nöjda och ringer inte och klagar på mig och ringer inte min chef och klagar.

Detta med rättvisa som många tycker är så bra är i mångt och mycket bara skitsnack. Det handlar inte om rättvis och likvärdig bedömning eller tilldelning, det handlar bara om att se till så man själv får det så bra som möjligt. Om man själv får som man vill håller man käften och spelar inte ut rättvisekortet.

Våra högsta utbildningshöns, Björklund och Krantz, är i färd med att "schejpa upp i fjollträsket" (som de inte sagt, men menar) och ska göra lärarutbildningen till en elitutbildning som ska spotta ur sig superlärare in i skolan. Okej, finemang, men vilken skola landar de i?

De landar i en skola där de får jobba med så mycket kringarbete med uppföljning, föräldrakontakt, föräldravikariat och socialt arbete att den tiden som blir över för att flexa sina pedagogiska och ämneskunnande muskler blir minimal. Jag vet, för jag har exakt den mängd ämneskunskaper som ska krävas i den "nya" utbildningen för gymnasielärare och likförbannat känner jag mig inte som en superlärare för jag har inte tid och ork att förkovra mig i den undervisning som jag så gärna vill sysselsätta mig med på arbetstid.

I och med att jag ville just jobba med mina ämnen så valde jag gymnasiet för att hamna på rätt nivå för mig. Det är en frivillig skolform och det måste ju innebära att om man valt att gå på gymnasiet så är det ens egna djävla ansvar att sköta det. Om man inte klarar av att sköta det finns det två alternativ; be om hjälp och verkligen mena det eller sluta. Men riktigt så ser det inte ut nu.

För en gymnasieskola får betalt mer eller mindre per elev, vilket innebär att man ökar chansen till en balanserad budget och kanske till och med ett överskott ju fler elever man har på skolan och per lärare. Så varje elev oavsett förkunskaper och lämplighet för till exempel ett studieförberedande program är en liten pengasäck. Att eleven dessutom kommer från ett övercurlande högstadium där varje underkänd elev inte är ett bevis på elevens okunskap utan skolans oförmåga hjälper föga då föräldrar till små pengapåsar förväntar sig samma typ av curlande även upp på gymnasiet. Att sen det i kombination med ett behov av pengapåsen inte skapar en ideal arbetsplats för utlärande av ämneskunskaper kanske inte blir så konstigt då.

Så även om vi utbildar lärare som skulle vara bättre (vad nu en "bra lärare" är) så kommer de ändå att fastna i ett ekorrhjul av övrigt arbete och så upptäcker även de att arbetet de skulle lägga på att planera den kommande lektionen har krympt till cirka tio minuter.