För varje vecka som går blir jag mer och mer rädd för en stor grupp människor. Det som gör det hela läskigare är det faktum att jag inte vet vilka de är så jag kan inte hålla ögonen på dem. Men jag vet att de finns där. Hatarna. De som saknar kapacitet till annat än demonisering och hat när de upprörs. De skrämmer mig. För de reflekterar en del av samhället som jag tyvärr blundat för. Här i Sverige i alla fall.

Det kan inte ha undgått många att Bjästa utanför Örnsköldsvik inte står högt upp på mångas lista över favoritplatser i landet. Anledningen är ett avsnitt av Uppdrag granskning om hur en ung flicka våldtas av en av skolans populära killar. Han erkänner och fälls i tingsrätten, men flickan får sin dom utav skolan och en betydande del av vuxenvärlden; det hela var hennes fel. Hon ville först, men sen ville hon hämnas. Varför skulle en framgångsrik sportkille behöva tvinga sig på någon? Så det startades Facebookgrupper och det baktalades. Pojken möttes med applåder på skolavslutningen i kyrkan och uppmuntrande ord av prästen. På kvällen våldtog pojken en till flicka.

Att programmet skapar upprördhet är inget konstigt. Det är dessutom bra. Människor som gjort fel måste få reda på det och i vissa fall skämmas en hel del för vad de faktiskt gjort. Och efter gårdagens program och reaktionen som följde och fortfarande följer, så tror jag att många i Bjästa gör just det. Jag är faktiskt rätt säker på det.

Men det är det här med hatet. När jag för flera år sedan såg bilder och löpsedlar från mordet på fyraårige James Bulger i Storbritannien skrämde de mig. På bilderna såg jag vuxna människor göra allt i sin makt för att komma åt de unga pojkar som arresterats och senare också fälldes för mordet. Mobbar med människor samlades utanför rättegångssalarna och skrek ut sin avsky och sitt hat. Löpsedlarna i tabloidpressen hakade på och det tycktes finnas en outtalad överenskommelse att det inte längre var små pojkar vi pratade om utan monster. De bara såg ut som små pojkar. För de avvek så mycket från stereotypen av det oskyldiga barnet att eftersom de inte passade in i mallen så var de inte barn längre. Att fortsätta kalla dem barn blev för svårt för många. Så länge som de kallas barn, finns ju en chans att mina barn kan utföra samma dåd. Men om de är monster så är det ju lugnt för min del. Jag har ju inga monster, bara barn.

Samma typ av mentalitet när någon med ett annat ursprung än en själv begår ett brott. En viss grupp av människor är väldigt benägna att låta ett brottsligt beteende bli en utmärkande del av den kultur. För om det ligger i muslimsk manskultur att misshandla, råna och våldta, så är jag lugn så länge som jag omger mig med människor som ser ut som klassiska svenskar. Om det istället handlar om andra faktorer som till exempel utsatthet, utslagning och sociala och ekonomiska klyftor så blir det svårare att sätta sig själv på en piedestal. För även svenskar drabbas av de faktorerna. Och de är dessutom mer komplexa att bena i. Men också troligtvis närmre sanningen. Den enkla slutsatsen är sällan den rätta.

När det sen handlar om klassiskt svenska personer i en svensk liten by långt ifrån betong och miljonprogram så blir det klurigare. Men precis som i fallet James Bulger finns lösningen på problemen nära till hands. I de kommentarer jag läst hittills pratar man gärna om glesbygdsmentalitet, genetiska fel och inavel. Det är lättare att hata det man inte är själv. För något fel måste det ju vara på dem. För det kan ju inte vara något fel på det svenska samhället. Att en stor del av ett samhälle sluter upp mot en våldtagen tonåring, är inte det något som enbart händer i MUSLIMSKA hederskulturer? Nej, men det är något som händer i hederskulturer.

Att hederskultur inte skulle existera även i de svenska hemmen är en trevlig tanke, men tyvärr inte sann. Många av de kvinnomisshandlar som inträffar i de svenska hemmen är hedersrelaterade. Någon tycker sig ha rätt till makt över en annan människas liv. Men eftersom vi lever i Sverige och minsann inte har något problem med hedersrelaterat våld så säger vi istället att det är individen som det är fel på. Varför? För att vi inte känner igen oss och för att den bild av det svenska samhället som detta visar på vill vi inte inse existerar. För vi är ju så bra.

Men det går inte att blunda för hatet och den gammeldags mobbmentaliteten längre. Den existerar här med. Inte många av oss anfaller fångtransporter i jakt på två små barn. Men tanken finns där. Vi tampas med samma tankar som de flesta andra. Den upprördhet vi känner måste resultera i något. Antingen tar vi itu med det på allvar och diskuterar detta ur ett samhällsperspektiv och kommer fram till att detta är något som med största sannolikhet inte är unikt för Bjästa, eller Ångermanland -- trots att vissa drar paralleller till häxjakterna i landskapet för ett par hundra år sedan -- eller glesbygden. Detta kan hända överallt och gör också det. Hur många tjejer går inte omkring idag med en oförtjänt horstämpel på sig?

Eller så anser man att vår svenska kultur och vårt svenska samhälle är ju så bra att de som gjort detta måste det vara något fel på. Och då startar man själv Facebook-grupper mot Bjästa. Man mobbar mobbaren i tron att det är det som kommer att leda till något bättre. Man reagerar på hat med hat och bemöter mobben med en ännu större mobb. För då vinner man väl?

Eller?